Tekniska installationer

Centralutrustningen | Foto: Spårvägsmuseet

Centralsystem/Kopplingsskåpet
Fjärrstyrningen till basstationerna skedde från centralutrustningen (kopplingsskåpet), som var ett manshögt halvöppet apparatstativ på trafikcentralen. Varje kanalenhets sändare respektive mottagare stod i förbindelse via parförbindelser (tunnelbanans telefonkabelnät) mot kopplingsskåpet. De från basstationerna, tillsammans tolv par, inkommande förbindelserna ändade i tunnelcentralens stora korskoppling i källaren på Icarus, Munkbrogatan 8. Därifrån kopplades paren vidare i lokal kablar i huset mot trafikcentralen. Sändarna startades med hjälp av en likspänning som från kopplingsskåpet kopplades ut på paret till respektive kanal. Likspänningen kunde, vid förmodat fel, manuellt polvändas för att då koppla in reservsändaren. På likspänningen överlagrades sedan med växelström talmodulationen. På motsvarande sätt fjärrstyrdes mottagarna. På kopplingsskåpet fanns en rad med tvåläges omkastare märkta ”RADIOSÄNDARE” jämte två rader med signallampor. Omkastaren var för respektive kanal till för manuell omkoppling mellan ordinarie drift och reservdrift. På motsvarande sätt var det konstruerat för mottagarnas fjärrstyrning, omkastarna var då märkta ”RADIOMOTTAGARE.” Lamporna indikerade om ordinarie eller reservenheten var inkopplad. Anläggningen i apparatrummet var försett med en huvudsäkring och indikeringslampa som visade om spänningsförsörjning fanns. Ytterligare en omkastare märkt ”SIGNAL” fanns på stativet. Den tillkopplade en yttre ringsignal då radioanrop kom in på kanal A. Detta för att manöverpultarna tillfälligt kunde lämnas. Kopplingsskåp och manöverpultar var främst sammanbyggda av Stornos dåtida framtagna standardmoduler.

Manöverpultar/radiosamtal
Manöverpultarna – som var fyra till antal, och varifrån radiosamtalen utväxlades, hade till vänster en rad med sex omkastare för manövrering av radiosamtal, märkta ”VILOLÄGE” respektive ”TALLÄGE”. Ovanför omkastarna fanns två rader med sex vita anrops- samt röda upptagetlampor, märkta med A, 1, 2, 3, 4 och 5. Ett inkommande radioanrop från ett fordon på exempelvis kanal A, indikerades på samtliga pultar genom att den vita anropslampan A börjar blinka, och anropet hörs i högtalaren. Den pult som besvarar samtalet fäller sin radioomkastare från viloläge till talläge. Med detta, slocknar den vita anropslampan på alla pultar. Det besvarade radioanropet, indikeras på den svarande pulten med en blinkande röd upptagetlampa. På övriga pultar lyser då motsvarande upptagetlampor med fast rött sken. Sändaren startas sedan, då pulten fotpedal eller handmikrotelefons tangent manövreras. Så länge sändaren via pultens manöver är aktiv, lyser den röda kontrollampan ”SÄND” i pultens övre högra hörn. Var gång ett fordon besvarar (sänder) under pågående radiosamtal, tänds den vita anropslampan på den pult där samtalet utväxlas. Efter avslutat samtal, återförs radioomkastaren till sitt viloläge. På manöverpulten fanns det också sex tryckknappar för volyminställning av pultens inbyggda högtalare. Observera att kanal A endast var en anropskanal. Radiosamtal till fordonen skulle föras på respektive avsedda samtalskanaler, men manöver- och indikeringsmässigt fungerade alla kanaler i systemet som här beskrivet. Det fanns också en inofficiell möjlighet i systemet att sammankoppla en kanals mottagare och sändare (repeaterkoppling), så två mobila enheter sinsemellan kunde samtala. Detta gjordes genom att föra radiosamtalsomkastaren uppåt till det omärkta läget. Det var trafikledaren på trafikcentralen som via manöver av telefonomkastare och radioomkastare styrde samtalet. Trafikledaren måste också via tryckknappen ”SAMMANKOPPLING” koppla ihop telefon och radio. 

Manöverpult CAF | Foto: Tomas Sjöblom

Manöverpultar/telefonsamtal
Till höger på pulten fanns ytterligare fyra omkastare för inkoppling och manövrering av radiotelefonsamtal från distriktsexpeditioner och tunnelcentral, märkta ”HÅLLNING”, ”TALLÄGE” och ”VILOLÄGE”. Ovan dessa fanns två rader med vardera fyra vita anrops- samt röda upptagetlampor, ursprungligen märkta med CD, ND, SD och Bct. Radiosamtal från en distriktsexpedition till ett fordon, och vice versa, manövrerades och indikerades i princip på samma sätt som ett vanligt radiosamtal. Telefonsamtalen skedde vanligtvis på kanal 4 eller 5. För att påkalla en vald distriktsexpedition att ett radiosamtal var på väg in, användes tryckknappen ”RINGSIGNAL”. Tryckknappen ”LINJETAGARE” gav möjlighet till trafikledaren att via manöverpulten besvara ett vanligt telefonsamtal från Spårvägens telefonsystem.

Manöverpultar/övriga funktioner
Pultens tryckknapp ”HÖGT UT” var tillsammans med en omkastare installerad under bordet där pulten var placerad, en funktion som möjliggjorde val av olika talalternativ. Antingen användes pultens ordinarie inbyggda högtalare och bordsmikrofon, eller så var det möjligt att välja att tala i ett externt talgarnityr, som var i form av en vanlig handmikrotelefon (lur) eller huvudmikrofon (hjälmset). Det fanns även en tryckknapp urkoppling av brusspärren, märkt ”BRUSSPÄRR”. Med hjälp av denna kunde trafikledaren tillfälligt koppla bort systemets brusspärr. I och med det blev det möjligt att något bättre kunna avlyssna fordon med dåligt radioläge. Radiopulten var också utrustad med 18 tryckknappar, grupperade i tre grupper ”1-6”, ”01-06” och ”07-12” som möjliggjorde selektiva anrop till befäls- och servicebilar.


Fordonsradions radiokanaler
Förutom de tre trafikledningskanalerna 1, 2 och 3 samt anropskanalen A, fanns ytterligare två kanaler tillgängliga i systemet.

Kanal 4 för trafikledningsbilar
Kanalen användes endast av radiobilbefäl. Dessa stod i ständig beredskap för TYC: s räkning, för att sättas in vid exempelvis olycksfall och extraordinär trafikledning. På kanalen förekom arbetsledningssamtal som inte var för bussförarnas öron. Vanliga trafikfordon hade således ingen samtals- eller avlyssningsmöjlighet på denna kanal. Som radiostation i servicefordon och utryckningsbilar (och även senare för tunneltågradiosystemet i polisbilar) användes samma typ som i bussarna, men med den skillnaden att en standard Storno manöverapparat CB 19 med inbyggd högtalare installerades. Radiostationen för trafikbefälen bestyckades med kanalerna A, 1, 2, 3 och 4. På kanalen var det möjligt att koppla in tyst passning genom att aktivera en separat selektivmottagare som monterades på mulitkabeln mellan stationsdelen och manövern. På manöverapparaten fanns förutom kanalomkopplaren – som också fungerade som radions strömbrytare – ett vred för högtalarvolym och tre tryckknappar märkta ”Sä” för sändning och ”Kv” för kvittering av selektivt anrop (släcker den gröna lampan/yttre lampan) samt ”Sp” som kopplade in radiostationens sparläge. Två kontrollampor indikerade sändning (röd) och selektivt anrop (grön). Förutom den gröna lampan inne i bilen, fanns möjlighet för ett yttre larm i form av lampa och/eller horn, styrt via en separat monterad vippströmbrytare. Till manöverapparaten anslöts en lös mikrofon med sändartangent via en spiralkabel. Under manöverapparaten fanns en kontroll för steglös reglering av brusspärren. Bilarna ropades upp med selektiva anrop (2-tons).

Kanal 5 för servicebilar
Kanalen var ursprungligen avsedd för reparations- och jourbilar (vaktbilar, reparatörsbilar, verkfordon och liknande) för yrkesområdena signal, kontaktledning och bana samt hållplatsservice och bärgning. Allt eftersom sedan verksamheten utökades och därmed även förändrades tillkom ytterligare yrkeskategorier såsom VVS/husbyggnad och rulltrappa. Från dessa servicebilar anropades Tyc, som var den ursprungliga samordningsparten för denna typ av ärenden. Tyc kopplade sedan radiosamtal som inte direkt rörde trafikföringen på ytnätet vidare, till den gemensamma radiotelefonen för Bct (Bancentralen) och Trpc (Transportcentralen). Den ursprungliga expeditionsplatsen på Tuc blev så småningom permanent förlagd till Slakthustomten, där bland annat verklok för tunnelbanedriften var stationerade. För Tuc 1 och Tuc 2 installerades då annan gemensamt ansluten radiotelefonplats. Det var den gamla distriktstelefonplatsen för Norra distriktet som fick byta plats och funktion för detta ändamål. Distriktstelefonplatsen för Södra distriktet bytte även under åren plats och funktion, och blev en radiotelefonplats för VVS och husbyggnadsjour i Hammarby. Radiostationen för det flesta servicebilar bestyckades ursprungligen endast med kanal 5. Funktionen var i princip identisk med den i trafikledningsbilar, och bilarna kunde anropas med selektiv. Fram till 1975 ersattes successivt kanal 5 för service och underhåll med tunnelbanans nya kanal 3, som var planerad för både trafikledningen av nya Järvabanan och som generell jourledning. Bakgrunden var att Tuc 3 hade beräknats både ha kapacitet att hantera både trafikledningssamtalen och nödvändiga samtal till jourbilar och liknande, och att man på det sättet undvek det extra förmedlingssamtalen via Tyc. Kanal 5 var i princip bruk i bruk fram till hösten 1975, då den nya Järvabanan (tunnelbana 3) invigdes. Den förde sedan en allt mer tynande tillvaro, och till mitten av 80-talet togs den helt enkelt ur drift. Detta i samband med att hela Mälarhöjdens basstation byggdes om, och utrustningen tillfälligt flyttades ned i berget i väntan på det nya systemet.


En lågupplöst bild (ej klickbar) och två bättre upplösta klickbara bilder (Foto: Spårvägsmuseet)

Första bilden, Skattehusets radiorum med ingenjör Axel Lembke. Andra bilden visar sändarinstallationerna i Skattehusets radiorum. Tredje bilden, mottagarinstallationerna i Mälarhöjdens teknikhus. Fordonsradions är alltid det tre från stativen från höger i bilde räknat. Den vänstra 4’e stativet i Skattehuset- och Mälarhöjdsbilden är Tunneltågsradions sändare- resp. mottagare. OBS skillnaden mellan tågradions modernare mottagare med transistorer och tågradions rörbestyckade sändare.


Klickbara Stornobrochyrer; manöversystem CAF 81 och basstation CQF 11-3