Biltelefonnätet

För elverket, spårvägen och gatukontoret anlades i början av 50-talet ett gemensamt radiosystem. Vid Vanadislundens vattenreservoar installerades en fast basstation”huvudstationen” med en frekvensmodulerad simplexfrekvens med c:a 8 meters våglängd (40 MHz) – vilket var det allmänt förekommande frekvensområdet vid denna tidpunkt. Huvudstationen kontrollerades med två manöverplatser placerade på Elverkets driftkontor samt i Tule omformarstations kontrollrum. Via manöverplatserna kopplades radiosamtalen vidare via Tules lokaltelefonät till bl.a. Spårvägens trafikcentral (Tct) och Spårvägens ledningsmästarkontor.

1953 hade Stockholms Spårvägar installerat mobila radiostationer i följande åtta fordon:
● Ledningsnätets vaktbil SIQ 11 (Volvo Pv 445) och ledningsnätets montagevagnar SIQ 12 samt SIQ 13
● Trafikavdelningens patrullbilar SIQ 14 och SIQ 15 samt SIQ 16 och SIQ 17 (Volvo Pv 444)
● Verkstadsavdelningens servicebil SIQ 18 (Volvo Pv 445)

Trafikavdelningens patrullbil | Fotokombination: Spårvägsmuseet

Bilderna ovan, som visar en Volvo Pv 444 med en SRA M/44 i bakluckan, manöverpanel i handsfack, den bärbara SRA SUF 21 och bärbart in action. Detaljbild på manöverpanel – nedan.

Källa: Scannad instruktion från Spårvägsmuseum

 

Verkfordon med anropskoderna SIQ18 samt SIQ12 och SIQ13 | Fotokombination: Spårvägsmuseet

Till slutet av 50-talet hade det ursprungliga biltelefonsystemet bytts ut mot en snarlikt, men nu med tre basstationsplatser och arbetande på 160 MHz. Basstationerna var placerade på Vanadislundens vattenreservoar (kanal 1), Mosebacke vattentorn (kanal 2) och Trekantens vattenreservoar (kanal 3). Kanalindelningen antyder att kapaciteten från det första systemet hade ett utökningsbehov, då respektive kanal hade sina exklusiva användare. Kanal 1 var till för Elverkets driftkontor, kanal 2 för Spårvägens trafikcentral och kanal 3 för Elverkets televerkstad. Allt enligt en instruktion daterad  3 april 1956.