Eldriften på Roslagsbanan startade 1895 (Engelbrektsplan till Framnäsviken) genom Stockholm-Rimbo Järnväg – SRJ, som även skötte Djursholmsbanans drift. Som enda matningspunkt för kontaktledningen svarade kraftverket i Stocksund. I detta skede fanns inget behov av att fjärrstyra – då det blott just fanns en enda bemannad matningspunkt. Stocksund matade också som ensam försörjare senare tillkommande bandelar (Svalnäs och grenen mot Altorp samt Långängslinjen) ändra fram till 1927 – då enligt uppgifter kraftverket elt avvecklades. Kontaktledningsspänningen var 550 V likspänning. 1932 nådde eldriften till Roslags Näsby samt Näsby Park 1937, och det hade föregåtts av nybyggnation av tre nya likriktarstationer (Experimentalfältet, Mörby och Roslags Näsby). Var och en av dessa likriktare antas ha varit bemannade – då ingen fjärrstyrning fanns att tillgå. Centraliserad fjärrstyrning från Mörby likriktare införs först 1939, i samband med att linjespänningen höjdes till 1500 V och eldriften var färdigställd till både Vallentuna och Österskär. Då tillkom även likriktarstationerna Vallentuna och Runö, samt att de tre ursprunglig likriktarna moderniserats. Vid den fortsatt utbyggnad av eldriften mot Rimbo 1946 och Norrtälje 1949, tillkom ytterligare tre nya likriktarstationer, placerade i Ekskogen, Rimbo och Malsta.
Det första fjärrstyrningssystemet byggdes upp med elektromekaniska komponenter från ASEA. Via en kontrolltavla (finns bevarad på Spårvägsmuseum) kunde fjärrstyrning och fjärrindikering av likriktarna ske. Nedan till höger en invigningsbild från eldriften till Norrtälje på Malsta likriktarstation. System var i drift under c:a 40 år. 
Under de sista 10 drift åren ansågs systemet väldigt slitet – dock funktionssäkert, och krävde mycket underhåll. Dessutom genomgick det gamla systemet gradvisa degraderingar och omflyttningar. 1969 lades Rimbo-Norrtälje ned, och likriktaren i Malsta slopade. 1982 lades linjen Kårsta-Rimbo ned, och Rimbo likriktare försvann också.
SRJ införlivades med SJ 1951, men först 1959 blev det enbart en SJ-angelägenhet – genom den 39’e
driftsektionen. Fram till slutet på 60-talet fjärrstyrdes likriktarna fortsatt från Mörby via den ursprungliga kontrolltavlan i övervåningen på likriktarstationen. SJ var ute efter rationaliseringar, och den lilla bemannade RB-elfjärren sågs inte med blida ögon av rationaliseringsexperter. SJ hade en egen stor eldriftcentral för Stockholmsregionens övriga normalspåriga banor i Häggvik. Planer vidtogs
och så flyttades manövreringen av den gamla RB-elfjärren från Mörby till Häggvik. Detta skedde 1968. Kontrolltavlan i Mörby samt den gamla fjärrutrustningen från 1939 fick vara kvar med sina förbindelser till respektive likriktare – det byggdes bara ett överordnat nytt fjärrstyrningssystem. Alltså det fanns möjlighet att om den överordnade fjärrstyrningen i Häggvik gick sönder, så kunde personal återinsättas i Mörby. RB-elfjärren styrdes från en nybyggd tre sektioners pulpet samt ett väljarskåp som stod i förbindelse med den gamla utrustningen i Mörby likriktarstation.
När SL 1972 tog över ägarskap och ansvar för Roslagsbanan från SJ påbörjades ett återförande av elfjärren från SJ till SL. Troligtvis fjärrstyrde åter under en övergångsperiod Roslagsbanans likriktare från Mörby ursprungliga panel – innan pulpeten från Häggvik flyttades till SL. Den installerades nu på SL:s tunnelbanecentral (TUC) i Gamla Stan. Där blev den kvar fram till slutet av 70-talet, då en återigen omplacerades…
Placeringen på TUC för RB-elfjärren var naturlig. På tunnelcentralen fanns redan en etablerad funktion och bemanning från Stockholms Elektricitetsverk för fjärrkontroll av tunnelbanans likriktarstationer. Denna funktion var i drift från 1957 ända in till slutet av 70-talet. Fram till 1975 var tunnelbanans fjärrkontroll elektromekaniskt (samma princip som Roslagsbanans) och bestod av tre kontrollstationer – varv en då var placerad på tunnelcentralen. Kontrollstationen hade en elektromekaniska manöver- och kontrolltavla (inte att förväxla med Spårvägens egna stora välvda 12 meter indikeringstavla på samma plats) – och var bemannad av Elektricitetsverkets personal – kallat driftvakten.
Vid tunnelcentralens modernisering 1975 i samband med att tunnelbanesysten 3 togs i bruk, byttes också den elektromekaniska fjärrkontrollen för likriktarna ut mot en datoriserad. En enda ny central kontrollstation byggdes då, och placerades till en början på tunnelcentralen. Denna bestod av två dataterminaler (grön monokrom bildskärm och tangentbord/manöverpanel) kopplade mot centralsystemet ENOK (Energiverkets Order Och Kontrollsystem) och kommunikation därifrån till alla tunnelbanans likriktarstationer. Kontrollstationen för tunnelbanan likriktarfjärrstyrning stod jämte pulpeten för RB-elfjärren några år på tunnelcentralen, fram till skiftet 70/80 tal, då allt flyttades till Stockholm energi och Värtaverket. Kvar på tunnelcentralen var SL:s egna stora kontrolltavla. ENOK-systemet byttes ut och moderniserades till slutet av 80-talet, då ENOK 2 togs i bruk. Principerna var
den samma, men dator- och terminalutrustning var utbytt (färgskärmar), då allt fler likriktarstationer togs i bruk allt eftersom tunnelbanan byggdes ut.
Till början/mitten av 80-talet planerades och infördes en helt ny datorbaserad elfjärr på Roslagsbanan.
Fjärrstyrning skedde ursprungligen troligen från Värtan, men flyttades senare till Östra station, och Roslagsbanans CTC-central ”fjärren”. Införandet var inte helt smärtfritt, och systemet kantades under lång tid av driftstörningar. På sidan 146 i boken Roslagsbanan 100 år – utgiven av SLJ 1985 syns ännu dock ingen datoriserad (eller ens äldre elektromekanisk) elfjärr. Däremot kan man [antagligen] se den för Roslagsbanan nya datoriserade fjärrstyrningen, i bakgrunden på den under lite suddiga bilden
”fjärren” från 1988 i boken 25 år på Roslagsbanan – där syns en bildskärm! Mina egna erfarenheter av systemet är ytterst ringa. Kände till att anläggningen var lite driftosäker – och att man fick vara försiktig med arbetet i telekablarna där modemförbindelserna gick fram. I telerummet på Roslags Näsby stations källare fanns någon form av transmissionsöverdrag för fjärrstyrningen – den skulle man akta sig för att röra!
Idag fjärrstyr SL alla sina likriktarstationer från SNOK, men det är en helt annan historia.