Södra Bussradion

Nokia RD 40 | Foto: Tomas Sjöblom

Radiosystem för busstrafik Norra bussradion Innerstadsradion

Södra bussradion radioinstallationer

Under 90-talets sista år, återuppväcktes idéerna att ersätta de gamla systemen på södra sidan med något nytt. De gamla diversifierade systemen hade verkligen redan uppnått utbytesmognad – men under rådande regim på SL och Bansystem var initiativ- utrednings- och beslutsvägar inte helt klarlagda, därför dröjde besluten.

Hur som, till slut enades om upphandling och c:a 30 miljoner kronor avsattes för investeringen. Målet var att byta ut all radiokommunikationsutrustning i Östra och Södra trafikdistriktet, och ersätta det med ett nytt och gemensamt system. Tankarna låg på att i viss mån kopiera funktionalitet från det norra systemet. Efter förstudie och specifikationsarbete annonserades upphandlingen. Parallellt påbörjade SL en intern studie (som jag ledde) att på södra sidan avveckla de gamla och otidsenliga basstationsplatserna och bygga upp en ny struktur på nybyggda platser – i egen regi och tillsammans med mobiltelefonoperatörerna. Tanken var att ha ett förslag på 20-tal förutbestämda platser att presentera för den kommande leverantören. Sedan skulle teoretisk radioplanering i en datormodell företas för att utröna och optimera exakt vilka platser (c:a 15 stycken) som skulle räcka för ändamålet – och sedan påbörja en siteentreprenad jämte den presumtiva radioleverantörens leverans till SL. De platser som till sist valdes ut var till stor del lokaliserade till de olika masterna som mobiltelefonoperatörerna (mot årlig inplaceringsersättning) ställde till förfogande på Södertörn och på Värmdölandet.

I samma veva, jobbades det också med transmissionsplanering till alla de c:a 15 nya siter som skulle anläggas. SL hade inga egna förbindelser (förutom till några få, ex. Skattehuset och Norsborg). Legio var att då hyra analoga förbindelser av Telia – så var det utfört till de allra flesta platserna på Norra Bussradion. Men SL ville få en långsiktighet, robusthet och en högre tillgänglighet än vad som ofta var fallet med hyrda förbindelser. Efter en separat transmissionsförstudie beslöts att handla upp ett nytt redundant radiolänktransmissionsnät – som skulle anslutas mot SL:s befintliga optiska fiberkommunikationsnät. Radiolänkhoppen optimerades mot den 20-punkters sitelista för basstationer som redan fanns framtagen.

Anbud kom i huvudsak in från Rohde & Schwartz, Nokia samt Motorola. Alla tre leverantörerna var bekanta för SL i en eller annan form – då affärer för både radiokommunikation och transmission hade gjorts tidigare med dessa. Anbudsutvärdering påbörjades och relativt snart fastställdes en intern rangordningslista. En utvärderingsresa för att se referensanläggningar företogs luciaveckan 1998 till Chicago (Motorola) och Saarbrücken/München (Nokia) samt Berlin (Rodhe & Schwarz). Relativt direkt därpå, så tog SL sitt tilldelningsbeslut att låta affären gå till Nokia, parallellt med att Nokia också fick (via en separat sidoupphandling) uppdraget att installera ett mikrovågsradiolänknät till SL.
Systemet SL anskaffade var ett MTP 1327 system, och således av samma standard som det befintliga systemet för Norra och Västra som varit i drift sedan 90-talets början. Nokias varumärke för sitt MPT-system var Actionet. Vid denna tidpunkt hade utvecklingen av digital landmobil radio (Tetra) varit igång ett slag. Utvecklings- och marknadsledande var Nokia tillsammans med Motorola. SL snuddade vid tanken – men vist nog bortsåg från detta, att istället för analog konventionell radio upphandla digital Tetra. Tiden för SL var ännu inte mogen… Mer om detta i avsnittet Tetra (BussKom).

Systemets basstationer kom från Nokia och kallades kort och gott BS, och var uppbyggda med en basstationstyp modell B 58. Basstationskabinettet innehöll 1-4 basstationsenheter, motsvarande antal linjeöverdrag (LIC), kraft och övervakning samt hybridcombiner och antennfilter. B 58 var i grunden inkråmet i Nokias/Mobiras gamla mobila radiostation R 58 – till höger här, som modifierats  kompletterats med ett slutsteg och byggts in i ett stabilt ytterhölje.
En Nokia B 58 basstation/kanalenhet syns på den tecknade bilden nedan.

 

 

I SL:s fall – då det tillgängliga spektrumområdet som PTS tillhandahöll, erhölls en speciellt modifierad version som som fungerade med 30 MHz duplexavstånd med sändning på 380 MHz och mottagning på 410 MHz. Detta var lite speciella förhållanden som då rådde då, innan hela 400 MHz bandet reformerades till införandet av Tetra. Detta tarvar en egen historia. Nedan en situationsbild på en basstationsinstallation för Bussradio södra. Denna var snyggt och prydligt placerad på Norsborgs tunnelbanestation i ett elrum (uppgång mot Skarpbrunnavägen).

Centralsystemet placerades i det telerum som fanns på ledningscentralen för Tunnelbana två (röda linjen) sedan 1991. Rummets yta ökades ut och genomgick dessutom en enklare renovering, allt för att härbärgera den nya radioväxeln MX 64 från Nokia.

Bilden ovan visar en principuppbyggnad av ett Nokia MPT 1327 Actionet.

 

För att tillfredsställa kravbilden från användarna att på ett effektivt sätt etablera radioanrop som anpassats efter trafikering (omlopp innehållande körinstruktioner på linje/tur), ingick en 3’parts applikation. Programmet kallade MELMAC och utvecklades åt Nokia i Tyskland/Baldham – utanför Berlin på det lilla mjukvaruföretaget MET System and Applikationshaus, där Jens Mullak då regerade. Jens som låg bakom MELMAC [Windows 4.0] samarbetade under 90-talets första del med Gerhard Mekiffer som i sin tur låg bakom Norra Bussradions applikation OnSys [SCO UNIX]. Trots de väsensskilda OS-plattformarna, så liknande i stor grad funktionellt naturligtvis dessa olika system varandra väldigt mycket.

Till sidans början…