Tågradio teknik

Tågradio Tågradio fordon SubCom

Tågradiosystemet levererades av Motorola. I 80-talets slut hade Motorola utvecklat sitt nya trunkade koncept SmartZone. I en systembeskrivning från 1993 skriver man ”SmartZone is a new ”state-of-the-art” communication system that meets the need for comminication over lage geographic areas...” Nedan ses en översikt av SL:s system, som bestod av en så kallad coresite (centralutrustning) där samtalsstyrning skedde och där anslutningar mot basstationer och manöverplatser gjordes. SmartZone var ett utvecklat koncept från Motorolas föregångare som hette SmartNet – som endast kunde hantera kommunikation i ett mindre område (fåtal basstationer), jämför med SmartZone som var utvecklat för multipla basstationer och multipla geografiska zoner – och ännu mer avancerad samtalsstyrning.

Systemöversikt Tågradiosystemet | Källa: SL
Tågradions systemarbetsplats i Gullmarsplans teknikrum | Foto: Tomas Sjöblom

Centralutrustningen placerades intill den nybyggda trafikledningscentralen för Gröna linjen (TUB 1) i Gullmarsplan. Alla SL:s då – i början av 90-talet, tre nybyggda trafikledningar (Gullmarsplan, Liljeholmen och Västra skogen) utrustades med speciellt utformade teknikrum, där stor hänsyn togs till att minimera EMC och EMP samt upprätthållande av korrekt klimat. Det byggdes också stora UPS-anläggningar för att klara driften under ett längre strömavbrott – om inte då redan befintliga reservkraftsaggregat av någon anledning startade. Kort sagt, ett perfekt utrymme för en ny avancerad radioanläggning.

Gullmarsplans trafikledning placerades högst uppe i det då nybyggda SL-huset på dåvarande Huddingevägen 1 (nu Gullmarsvägen). Huset gränsar mot den bussterminal som invigdes hösten 1990.

SL huset vid Gullmarsplan | Bild: http://mapio.net

Kärnan i SmartZone systemet var den redundanta SmartZone Controllern (bild till vänster), en dubblerad Motorola industridator med UNIX-operativ.
Till denna dator var via ett coax-LAN anslutna till två HP/Apollo 400-arbetsstationer. Dessa fungerade som user- och databas servers. På SmartZone Controllern kördes radiosystemets samtliga funktioner för den avancerade samtalsstyrningen via av Motorola, speciellt utvecklade applikationsprogramvaror; Zone Manager och Zone Controller.

 

Till systemet anslöts fem basstationer, Quantar och 15 manöverplatser, Centracom II+. Basstationer anlades på dåvarande Skattehuset, Ensta vattentorn (bild till höger), Fisksätra vattentorn och Sätra vattentorn samt i Rimbo. Med denna placering täcktes tunnelbanan och lokalbanornas samtliga spårträckningar in. Systemet jobbade på VHF-bandet (167/159 MHz) och hade totalt 16 kanaler till sitt förfogade. Mot systemet fanns c:a 1500 mobila radioterminaler (Motorola MCS2000) och 500 handportabla radioterminaler (Motorola MTS2000) anslutna. Manöverplatserna var spridda på respektive banas trafikledningscentral; Gullmarsplan (3), Liljeholmen (3), Västra skogen (2), Bromma (2), Östra station (2) och Neglinge (1) samt AGA (1) och på SL:s driftcentral DLC (1).

Ledningscentralernas tågradiomanöver bestod av en PC-baserad (i486 33 MHz med MS-DOS) utrustning är mikrofon och högtalare samt sändningsmanöver anslöts mot en ljudlåda Centracom II+. På PC:n snurrade en speciell Motorolaapplikation – Centracom Gold, där det med enkel grafik åskådliggjorde de talgruppsresurser som var tillgängliga för samtal. Jämte denna dator/arbetsplats fanns en reservradio med vidhängande bordspanel installerad. I praktiken blev förhållandet omvänt under de flesta driftår. Reservradion blev ordinarie manöverplats och den PC-baserade manöverplatsen ställdes i bakgrunden.

Ovan en bild på en SL-manöverplats med tydligt presenterade talgruppsresurser på skärmen. Just denna arbetsplats var dedicerad själva systemet – och användes inte för trafikledning. Bilden nedan är klickbar – och läsaren tas till en kommersiell broschyr, där Motorola presenterar sitt system. Bildspråket antyder Motorolas målgrupp vid marknadsföring – sinnebilden av den beväpnade ordningsmakten.