Färdtjänst

Den som har en funktionsnedsättning som gör att man har svårigheter att på egen hand åka med allmänna kommunikationer har rätt till färdtjänst. 1971 fick SL uppdraget att organisera färdtjänsten. Bilden visar en färdtjänstbuss PEUGEOT J7 från 1976. Foto: Spårvägsmuseet.


AGA Com typ KR 64 | Foto: Tomas Sjöblom

Historik
Ursprungligen under tidigare delen av 70-talet fanns ett synnerligen enkelt radiosystem, bestående av en enda simplexkanal på 70-MHz bandet. 1976 var det närmare 150 fordon engagerade i skoltransporter och ”transporter till vårdinrättningar och arbetsplatser” – som det definierades i en skrivelse till Televerket. 1975 var kapacitetstaket nått och läget blev akut. SL ansökte om ytterligare en kanal. Resultatet blev en ny semiduplexkanal i 160-MHz bandet, som i själva verket var återbruk, från ett tidigare skrotat radiosystem för Huddingebuss (senare Södra trafikdistriktet), som ursprungligen använts av SJ-billinjegrupp Huddinge.

Några år senare växte radiokommunikationsbehovet för Färdtjänsten ännu mer, och 1977 tillkom ytterligare en till simplexkanal i 80-MHz bandet. I dåtidens färdtjänstfordon, vanligtvis av typen Peugeot J7, var vanligtvis den delvis rörbestyckade mobila radiostationen AGA Com typ KR 64 installerad. Det fanns även utrustning från Storno installerat.


Trafikledning
Två bilder nedan visar hur det såg ut på Färdtjänstens trafikledning i Hornsberg när det äldre systemet var i drift. Första bilen, en översikt och andra bilden, en närbild på bordets radiomanövrar där en Storno och en Pye kan urskiljas bland telefoner och snabbtelefoner.

Färdtjänst trafikledning Hornsberg | Foto: Spårvägsmuseet (2047-5)
Närbild trafikledningen Hornsberg | Foto: Spårvägsmuseet (2047-9)

Frekvenser och basstationer
Detta gamla radiosystem med sina fyra basstationsplatser var sedan i drift fram omkring 1980. Då ersattes dessa av det helt nyutvecklade och sammanhållna, datorbaserade radiosystem F 80 från SRA/Ericsson. Basstationen i det gamla nätet för Stockholm centrum (S:t Göransgatan), var dock kvar i drift några år in på 80-talet, efter driftsättning av det nya F 80 systemet, som en form av reservfunktion.

Basstationer och kanaler för det äldre systemen

Ensta vattentorn, Täby S:t Göransgatan 147, Stockholm
74,2125 MHz (färdtjänst kanal 1) 74,2125 MHz (färdtjänst kanal 1)
82,2875 MHz (färdtjänst kanal 3) 170,1625/162,1625 MHz (färdtjänst kanal 2)
82,2875 MHz (färdtjänst kanal 3)
Sjödalstorget 9, Huddinge  Vattentornet Fogdetorpshöjden, Södertälje
170,1625/162,1625 MHz (färdtjänst kanal 2) 74,2125 MHz (färdtjänst kanal 1)
82,2875 MHz (färdtjänst kanal 3)

Nytt system F80
1979/80 togs ett nytt datorbaserat radiosystem i bruk. Färdtjänsradio F 80 var ett kombinerat planerings- och radiosystem. Radiosystemet använde fem stycken semiduplex kanaler på 160 MHz bandet, som fördelades på nio basstationer varsin kanal. Basstationen var uppbyggd av en SRA standard mobilradio C 604. Den placerades i ett stativ med manöverenhet, duplexfiler, anslutning mot teleförbindelse (modem) samt strömförsörjning. Samma radioterminal användes i färdtjänstfordonen, då installerade i en gemensam installationsenhet tillsammans med specialutvecklad manöverenhet, skrivare, högtalare och mikrofon, för placering på fordonets instrumentpanel. Bilden intill är brochyr omslaget till radioinstruktionen (källa: SL instruktionsbok). Ursprungligen planerades systemet för 200 fordon, med möjlighet att utöka flottan till 400 fordon. F 80 systemet som SL beställde, blev förlagan till kommande Taxi 80, som driftsattes 1983. Det blev det förhärskande boknings- och körordersystem för taxinäringen under många år.

I Hornsberg, på färdtjänstens centraliserade trafikledning, installerades centralutrustningen och dess operatörsplatser, som syns i bilden nedan. Under bilden på trafikledningen, visas en systembeskrivning.

Närbild trafikledningen Hornsberg | Foto: Spårvägsmuseet (2047-9
Färdtjänst nya trafikledningen Hornsberg | Foto: Spårvägsmuseet (2047-17 )
Färdtjänst nya trafikledningen Hornsberg | Foto: Spårvägsmuseet (2047-17 )</center>
Systembeskrivning | Källa: SL instruktionsbok


Basstationer och kanaler för det nya systemet
Basstationerna (SRA F604) placerades ursprungligen i Gustavsberg, Handen, Nynäshamn, Södertälje, Solna, Märsta, Brottby, Norrtälje och Hallstavik. På senare tid, tillkom en basstation i Stockholm vid S:t Göransgatan, och bastationen i Brottby flyttades till Täby (Ensta vattentorn). Basstationen SRA (0ch senare Ericsson) F604 var en ruggad variant – inkl. linjeanslutningspanel och nätaggregat, på den mobila radioterminalen C604. Allt installerat i ett rack, som även innehöll en separat mobil radioterminal C604 (samma som i färdtjänstfordonen) för test och övervakning. Under frekvenstabellen, en karta med basstationsplaceringar och en bild på installationen av en F 80 färdtjänstbasstation, S:t Göransgatan i Stockholm. 

1. Tx 170,3125 Rx 162,3125
2. Tx 170,4375 Rx 162,4375
3. Tx 170,5125 Rx 162,5125
4. Tx 170,9375 Rx 162,9375
5. Tx 170,9875 Rx162,9875
Ursprunglig översikt F 80 basstationer | Källa: SL instruktionsbok
Foto St Göransgatan utrymme
St Göransgatan basstation | Bild: f.d. JMR AB

Mobil radioterminal F80

Som mobil radioterminal i färdtjänstfordon installerades SRA C604.

SRA C604 för färdtjänst | Källa: Facebook SRA

Mobitex radiostation Ericsson C 702| Foto: Tomas Sjöblom

Mobitex
Färdtjänstens (SL:s) system F80 var i drift fram till 1993-1994, då det successivt togs ur drift. SL ”sparade” dock på det VHF-frekvenser man hade tillgång till från systemet. Vid den här tidpunkten var Färdtjänsten nu enbart en beställarangelägenhet för Stockholms Läns landsting. Man producerade ingen trafik på egen hand. Ersättningssystemet för det gamla F 80-systyemet, blev i analogi med detta,  en tjänsteupphandling upphandlad av Televerket och dess Mobitexnät, som i princip var det enda till buds stående systemet på marknaden (om nu SL inte ville äga något själv). Landstinget hörde dock sig för hos SL Bansystem (dåvarande infrastrukturägare för SL) om möjligheten till att ”köra färdtjänsten” i något befintligt SL-system”. Detta var knappast möjligt vid den tidpunkten. Men man återkom senare med samma fråga…

Mobitex, var ett radiobaserat system för paketförmedling av text (data) som drevs av Televerket. Systemet hade utvecklats tillsammans med Ericsson, i början av 80-talet. 2004 såldes nätet till en privat aktör och 2012 lades hela systemet ned. Ursprungligen var systemet utvecklat som en planeringshjälp för Televerkets fälttekniker. Arbetsorder kunde ex. sändas och skrivas ut samt kvitteras. I färdtjänstfordonen installerades en Landstingsägd mobil radioterminal (Ericsson C 702) jämte en skrivare och övrig kringutrustning. Övrig infrastruktur som var nödvändig (ex. basstationer) hyrdes som funktion av Telia, i deras Mobitexsystem. En väldigt tunn länk om Mobitex finner du här, och på engelska här.

mega-tax
Megtax förarpanel | Foto: Tomas Sjöblom

Megtax
Mellan åren 1993 till 2003, var Mobitex det förhärskande systemet för Färdtjänstens datakommunikationsbehov (körorder till bilar). Men då Mobitex som tjänst betraktat ”som var på fallrepet” så tvingades Landstinget 2003, åter att anskaffa ett nytt system igen. Denna gång blev det ett regelrätt standardiserat taxisystem (Megtax). Landstinget hörde dock sig för hos SL Infrateknik (dåvarande fortsatta infrastrukturägare för SL) om möjligheten till att ”köra färdtjänsten” i det då planerade gemensamma nya digitala Tetrasystemet för busstrafiken (BussKom)”. Efter diskussioner, så fann Landstinget att den möjligheten inte – av olika anledningar, var mogen ännu. Så man valde att gå vidare med ett redan färdigutvecklat strandadsystem för taxinäringen. Till stor del återanvändes befintliga (delvis sparade basstationsplatser) från gamla F 80 för detta system. Megatx användes i c:a 10 år. Återkommer när jag vet mer…

Till sidans början…