Tunneltågsradio

Spårvägen provade i juni 1960 radiokommunikation i tunnelbanan på sträcka Rådmansgatan-Fridhemsplan. Provverksamheten låg sedan till grund för beslut att 1966 anskaffa ett kommunikationsradiosystem för tunnelbanan. Bilden visar tunnelsnittet Hornstull-Liljeholmen, foto: Spårvägsmuseet.

Fordonsinstallationer Tekniska installationer

Historik
Det första praktiska försöket med radiokommunikation i järnvägstunnlar, utfördes så tidigt som 1924 i New York, i Hudson River tunneln. Tunneln, som består av två separata tunnelrör, öppnades ursprungligen 1908 efter många års mödosamma byggnadsarbeten. Testen gick ut på att avgöra hur pass mycket radiosignaler från en yttre placerad sändare kunde tränga ned i tunneln, där en mottagare ställdes upp. 1956 utfördes även ett liknande experiment i större skala av Bell Telephone Laboratories i samma tunnel. Frekvensen man använde i det senare fallet var i VHF-bandet (160 MHz), samma som tunnelbanan i Stockholm valde. Sammantaget kan sägas att framför allt det första provet inte föll väl ut. Räckvidden var väldigt kort, och den upprättade radioförbindelsen hade inget praktiskt värde. Det andra provet finns beskrivet i detta dokument (inte helt komplett), som är ett särtryck från publikationen Bell Laboratories Record, volym 19, år 1957, nummer 2. Det är lätt att inse att Spårvägen antagligen tog fasta på innehållet i artikeln.

Antennkabelinstallation | Foto: Spårvägsmuseet

Teori
Vågutbredning i tunnlar, skiljer sig väsentligt mot vågutbredning ovan jord. På grund av ständiga reflektioner, absorberas radioenergin av tunnelväggarna. Detta ger en mycket hög sträckdämpning – jämfört med ovan jord, mellan en sändare och en mottagare. För att kunna erhålla acceptabla räckvidder i tunnlar, togs en speciell antennlösning fram. Genom experiment både i USA och i Europa, förordades en tunnelantenn i form av en balanserad transmissionslinje. Denna utfördes bland annat för Spårvägens del som en kraftig bandkabel (RG 86) med en impedans på 200 ohm. För att ansluta antennkabeln mot en vanlig basstation var man då också tvungen att använda en impedansomvandlare (anpassningstransformator 200 ohm/50 ohm).  På bilden ovan kan tågradions bandkabelantenn och balun ses, monterad i ett tunnelavsnitt mellan Östermalstorg och T-centralen.

Antennkabel monterades ungefär tre meter över spåret, ovanpå tunnelns ordinarie kabelkonsoler. Lösningen gav en beräknad sträckdämpning på 2 dB/100 m, jämför med 40 dB/100 m om man endast monterade en antenndipol i tunneln. Med detta arrangemang och användning av frekvenser i 160 MHz området, uppnåddes en räckvidd på ungefär en kilometer per basstation.


Källa: Bokomslag teknisk orientering

Införandet på SL
Spårvägen hade sedan införandet av fordonsradiosystemet för busstrafiken 1963, ett tätt samarbete med den danska radiotillverkaren Storno. Tyvärr är stora delar av arkiven från den tidpunkten förskingrade, men i några dokument som finns kvar kan man utläsa att under mitten av 60-talet arbetades det fram en teknisk helhetslösning för det kommande tunneltågsradion. Avtal skrevs 1966, och redan i början av 1967 installerades basstationer och antenner samt en provutrustning på Tunnelcentralen. Den 1 juli 1968 tas det nya systemet med – då, två radiokanaler i skarp drift. Systemet bestod i huvudsak av två basstationer ovan jord, 45 basstationer under jord, 345 mobilstationer för tunneltåg, manöver- och antennutrustning i 564 tunnelvagnar samt en gemensam central- och manöverutrustning på Tunnelcentralen. SL gav ut en systembeskrivning på både svenska och engelska i form av en stor A4-bok. Omslaget kan ses på bilden här intill.


SL:s systemöversikt av tunneltågsradion.

Källa: Stockholms Spårvägar

Radiosystemet för Tunnelbanan var i drift ända fram till mitten av 1990-talet. Då hade SL upphandlat ett nytt datorbaserat trunkat radiosystem, SmartZone från Motorola.

Till sidans början…