Innerstadsradion

Innerstadsradion







Bakgrund och upphandling
1989 togs det nya bussradiosystemet – Innerstadsradion, i bruk för Stockholms Trafikdistrikt. Detta system ersatte det nu 26 år gamla Fordonsradiosystemet från 1963. Nu gick man rakt in i dataåldern. Systemet såldes av Storno och kallades COMET 2400 – och var en systemplattform utvecklad för bl.a. kollektivtrafik. 2400 syftade på den datahastighet som systemet tillhandahöll i radions luftgränssnitt mellan basstation och mobilstation.

Systemet kallades Innerstadsradion – eller lik väl Centrumradion. SL befann sig återigen att ligga i framkant vad gällde radiokommunikation. Systemet denna gång bestod av tre samverkande delsystem.

Innerstadsradion
Centralsystemet i Hornsberg | Fotokombination: Tomas Sjöblom
Innerstadsradion
PDP-11/73 och VT220 | Källa: Computer History Wiki (Fotokombination)

Systemuppbyggnaden utgick från minidatorn från Digital Equipment Corporation (DEC) mindator PDP-11/73. Radioväxlar och basstationer levererades från Storno, men under projektets gång upphörde Storno, och Motorola tog över systemleverans och kommande underhåll. Från DEC kom även en terminalarbetsplats, byggda runt dåtidens populära VT220 och senare VT320. Terminalarbetsplatsen – på Stornospråk ”COMPAD”, som kan uttydas Computer Aided Dispatch, kompletterades med högtalare, mikrofoner och lurar från Storno som också var systemets huvudleverantör. Anslutning mot SL:s telefonväxel (PABX) och en loggbandspelare (talloggning) samt en terminalprinter DEC Writer IV (händelselogg) fanns också i systemet.


Systemöversikt Södra bussradion
Systemets tre delområden placerades redan  från start decentralisera på respektive trafikområde.

– Centrum området placerades initialt på Mälartorget
– Söderort området placerades i Hammarby (stationshuset)
– Västerort området placerades i Bromma (stationshuset)

På dessa tre platser byggdes nya moderna teknikutrymmen upp för att placera PDP-datorerna samt radioväxeln. Bilden till vänster visar en typiska Digital Equipment utrustningar, en PDP-11/73 och en VT 220 terminal. Utrymmena utrustades med avbrottsfri kraft och klimatanläggning.
På respektive trafikområdes ledningscentral placerades lokala terminalutrustningar, som komplement installerades även extra terminalutrustningar på trafikområdets olika bussdepåer. Nödvändiga förbindelserna kopplades upp via hyrda teleförbindelser av Televerket. Nedan tre klickbara miniatyrer på respektive systemlayout – från vänster centrum, söderort och västerort. OBS att ritningarna är från en tidig projekteringsutgåva. I verkligheten installerades inte samtliga basstationskabinett som visas på ritningarna, men man får en uppfattning hur systemet översiktligt såg ut.

Det tre (svartvita) – klickbara, system layouterna nedan är från SL:S/Stornos ursprungliga systemdokumentation. Den fjärde -klickbara, (i färg) visar hur det sist kvarvarande Centrum området såg ut innan det togs ur drift. Källa: Tomas Sjöbloms arkiv.

Innerstadsradion
Centrum
Innerstadsradion
Söderort
Innerstadsradion
Västerort
Innerstadsradion
Centrum slutligt

På varje delsystems centralsystem fanns möjlighet att logga radiotrafik och anslutning mot det allmänna telefonnätet (PABX). Delområde centrum (ursprungligen Mälartorget) räknades som huvudnod – och stod i teknisk förbindelse (tal och data) med två övriga delområdena Västerort och Söderort. Även detta genom hyrda förbindelser av Televerket. Detta för att möjliggöra nattkoppling och andra tillfälliga driftövertaganden.

Centrum
Flyttades i samband med SL:s avveckling på Mälartorget till Horsbergs bussdepå och dess administrativa huvudbyggnad.

Söderort
Flyttades då stationshuset i Hammarbydepåns norra del revs, till närliggande nyuppförda baracker. Senare flyttades utrustningen åter en gång till söderorts bussdepå i Nyboda, och placerades åter i en barackliknande byggnad.

Västerort
I Bromma överlevde utrustningen hela sin livslängd i samma lokaliteter, i källaren under Tx i stationsbyggnaden.


Innerstadsradion
Basstation Skattehuset | Fotokombination: Tomas Sjöblom

Basstationer
Basstationer placerades på Skattehuset (Centrum) – bildkombinationen till vänster och på Nybohov (Södra) samt i Sätra vattenreservoar (Västra).

Lägg särskilt märket till den handhållna GSM-telefonen Motorola International 3200 (från 1992) som syns stående på en likriktare, på den högra delen av kombinationsbilden.

Storno hade vid denna tidpunkt utvecklat en ny basstationsserie modell CQF 9000, som god efterföljare till den nu relativt gamla CQF 600 serien. Fortfarande byggdes basstationen i det oerhört robusta kabinettet från 600-serien, men nu färgändrad från gråblå till sobert svart. Elektroniken invändigt var delvis helt nyutvecklad. SL:s variant hade beteckningen CQF 9662 (403-470 MHz med 25 kHz kanalavstånd). Till basstationen hörde en CP 2300 som var linje- och manöverinterface mot teleförbindelsen till radioväxeln CF 980. Dessa förbindelser hyrde SL av Televerket, och det ansågs allmänt att förbindelserna inte höll måttet enligt specifikationen. Jag hade en gång till uppgift att mäta upp frekvensgången på dessa förbindelser och presentera resultatet till Televerket. Successivt blev förbindelseproblemen mindre och mindre, antagligen hade mina mätningar gjort resultat.

Varje basstationsplats var bestyckad med tre eller fem kanaler (en CQF 9662 per kanal). En av kanalerna var  dedicerad till en så så kallad kontrollkanal (datakanal), övriga kanaler fungerade som vanliga trafikkanaler för tal. Mellan basstationerna och antennen fanns ett system för antennkombinering från företaget Radiosystem AB. Detta system kopplad ihop alla kanalernas sändare och mottagare till en enda gemensam basstationsantenn. Systemet arbetade på 425/440 MHz.

Manöverplatser
Manöverplatsen bestod främst av en VDU (Video Display Unit) i form av den klassiska dataterminalen  VT220 med vidhängade tangentbord, från DEC. Storno levererade en JP 980 (Junction Point) för anslutning av lur, högtalare och mikrofon samt data. Manöverplatserna anslöts över lokala förbindelser eller fjärrrförbindelser från centralutrustningen TE 980. Fjärrförbindelserna gick med ett DATEL modem, över fasta hyrda ledningar från Televerket

Radioväxel
Radioväxeln hade beteckningen TE 980-5420 (TE för Terminal Equipment, och hörde till Stornophone 900-serien) och var Stornos nya terminalutrustning och följde en rak vidareutvecklingslinje från föregångaren TE 680 (Stornophone 600-serien) som användes för bland annat SL:s tågradiosystem och i bussradiosystemen för Norra och Västra trafikdistrikten. Funktionerna var mycket snarlika emellan och en central bärande systemfunktion var diversitetsmottagningen som ständigt valde ut den mottagarbas som för tillfället hade det bästa signal-brus förhållandet från en enskild radio. Däremot skilde det naturligtvis i elektroniken i sin uppbyggnad. TE 680 var konstruerat med diskret elektronik med minimalt inslag av integrerade kretsar. TE 980 var konstruerat utifrån modern mikroprocessordesign och hade ett stort inslag av integrerade kretsar.

Funktioner i korthet
Alla samtal påkallades normalt  i form av samtalsbegäran ”call back request” från en enskilda bussen med hjälp av en [ANR]-knapp på mobilens specialutformade panel. Den bärande funktionen med COMPAD var sedan att radiosystemet automatiskt gjorde kanalval och  kunde köa upp till 50 samtal per delsystem och att dessutom 15 av dessa var synliga för radiooperatören på sin dataterminal. Utöver köfunktionen var överfallslarmet via radio från bussen en mycket viktig funktion. Till detta fanns även funktionalitet att sända fasta statusmeddelanden till och från bussens radio via manöverplatsen. På kvällar och nätter, kunde nattkoppling etableras från Västerort och Söderort till Centrumområdets trafikledning.

Systemet erbjöd två nivåer av nöddrift. Första nivån blev aktuell om PDP-datorn havererade, då gick systemet ned på nöddrift och manöverplatserna kopplades direkt mot radioväxeln. Fortfarande fanns en viss automatik som möjliggjorde bland annat automatiskt kanalval och andra basala radiofunktioner möjliga. Andra nivån av nöddrift var däremot en helt manuell historia, där manöverplatserna kopplades direkt mot respektive basstation. Detta blev aktuellt om själva radioväxelns styrdator i stativet gick ned. Det olika reserv driftlägena fick manuellt kopplas om enligt en särskild driftinstruktion för reservdrift.

Innerstadsradion
Från ett beskuret STORNO julkort från 1889 | Bildkälla: stornotime

Slutet
Måndagen den 26 mars 2007 stängdes Innerstadsradion ned – f ö samma dag som det analoga TV-nätet i Stockholm släcktes. Systemet ersattes då fullt ut av ett nytt gemensamt radiosystem för all SL:s busstrafik. Systemleverantör för det nya digitala TETRA-systemet var Motorola och systemet kallades för BussKom.


Uppsala
För UL (Upplands Lokaltrafik), fanns en liknande system för stadsbussarna i Uppsala. Det togs ur drift, så sent som december 2018. Basstation och centralutrustning var installerad i Boländerna kraftvärmeverk.


Veta mer…
Inskannad SL-presentation av systemet
Källor: Arkiv Tomas Sjöblom