Fordonsradiosystemet var det första radiosystem som upphandlades för SS/SL-trafiken. Men även utanför staden fanns radiosystem för busstrafik, då ofta för andra trafikbolags räkning. Bilden visar en Volvo ledvagn för dåtidens Vaxholmstrafik. Avsnittet berättar historien om Bussradio 60-80 tal.
Historik
När SL i slutet av 60-talet och början på 70-talet – genom Hörjelöverenskommelsen, expanderade stort utanför innerstadens kärna och närförorter, övertog man följande trafikbolag från privat och kommunal/statlig ägo. För SL innebar detta att nya moderna och sammanhållna system skulle införskaffades, för att ersätta det gamla och föråldrade systemen från det privata trafikbolagen.
● SJ-billinjegrupp, Solnalinjerna
● SJ-billinjegrupp, Danderydslinjerna
● SJ-billinjegrupp, Huddingelinjerna
● Mälaröarnas Omnibuss AB (MOAB)
● Vaxholms Trafikaktiebolag (VTAB)
● Trafik AB Stockholm Södra Lidingö Järnväg (SSLidJ)
● Södertäljelinjerna Södertälje Omnibuss AB (SOAB)
● Trafik AB Saltsjöfart, som omfattade
– Busstrafiken Stockholm – Björknäs – Värmdö (BSBV)
– Busstrafiken Stockholm – Södertörn (BSS)
Gamla basstationer busstrafik
Det flesta av bolagen (förutom Solnalinjerna och Södertäljelinjerna) hade egna olika ålderdomliga rörbaserad radiosystem från SRA eller AGA, etablerade i början och mitten av 60-talet. Frekvensbanden som nyttjades var på 80 MHz respektive 160 MHz. Nedan ett axplock av gamla basstationer och frekvenser.
Brölunda
Troligen 74,2125 MHz (senare återanvänd för Färdtjänst)
En mil norr om Norrtälje fanns denna gamla SLO-basstation, med både teknikhus och fackverkstorn från mitten av 60-talet, placerat på en bergsknalle i skogen, en bit ifrån körbara väg. Just denna plats var känd för återkommande kraftiga störningar på TV-mottagare i Norrtäljeområdet. När det nya Storno-systemet för Norra trafikdistriktet togs i bruk 1973, glömdes i princip platsen bort av SL. Den återfanns av mig 1996, i princip i det skick den lämnades drygt 20 år tidigare. SL tog nu ansvar för det gamla installationerna som då avvecklades.
Foto: Tomas Sjöblom
Foto: Tomas Sjöblom
Edinsvägen 1-3
82.7375 MHz
Avsett för Värmdölandets busstrafik, Björknäsbuss – BSBV, dvs det som senare kom att kallas Björknäs – BJ. Basstationen var installerad på Edinsvägen 1 i Nacka. Jämte sändartillståndet på Edinsvägen, fanns ett sändartillstånd på Borgmästargatan 2 i Stockholm på samma frekvens. Det är rimligt – men ej bekräftat, att anta att ytterligare några fler platser – österut, var i bruk. Tillståndet var ursprungligen utfärdat 1964 (och möjligen ännu tidigare) på Trafik AB Saltsjöfart tillsammans med grannfrekvensen 77.8875 MHz. Båda frekvenserna användes fram 1980, då det gamla systemen ersattes med det nya radiosystemen Östra- och Södra bussradion. Basstationsplatsen avvecklades 1980.
Tillståndet var utfärdat på Trafik AB Saltsjöfart tillsammans med grannfrekvensen 77,8875 MHz. Båda frekvenserna användes fram 1980, då det gamla systemen ersattes med det nya radiosystemen Östra- och Södra bussradion. Edinsvägen återanvändes (som en av flera basstationsplatser), till det nya radiosystemet.
Tillståndet för 82,7375 MHz flyttades 1980 över till Lidingötrafiken. SL genomförde en – på trafikslag, önskad uppdelning av Lidingötrafikens radiokommunikation. Spårvagnstrafikens behöll ursprungsfrekvensen på 82,6375 MHz och bussarnas radiosystem fick då den ”nya” flyttade frekvensen på 82,7375 MHz. Båda frekvenserna på Lidingö behölls in på 90-talet då de ersattes av helt nya system för bussradio respektive tågradio. Sändartillståndet för 82,7375 MHz övergick till Huddinge taxi (ett bolag i SL-koncernen).
Foto, okänd: Nacka Digitala bildarkiv
Ullerudsbacken 66 och Nynäsvägen 60
77,8875 MHz
Avsett för busstrafiken för Södertörnsbuss – BSS, dvs det som senare kom att kallas Handen – HA. Basstationen var installerad på Ullerudsbacken 66 i Farsta. Jämte sändartillståndet på Ullerudsbacken, fanns ett sändartillstånd på Ringvägen 115 i Stockholm på samma frekvens. Senare kompletterades sändartillståndet med en basstation på Nynäsvägen 60 (HSB brf Lärkträdet) i Handen och Tallvägen 12 i Ösmo. Tillståndet var ursprungligen utfärdat 1964 (och möjligen ännu tidigare) på Trafik AB Saltsjöfart tillsammans med grannfrekvensen 82.7375 MHz. Båda frekvenserna användes fram 1980, då det gamla systemen ersattes med det nya radiosystemen Östra- och Södra bussradion. Basstationsplatserna återanvändes inte, utan sades upp och sändartillståndet för 77,8875 MHz annullerades 1980.
Foto, okänd: Digitala Stadsmuseet (SSMDia001911)
Foto, okänd: Facebook Handenungar 60-70 talet
Karl Martins väg 16
77,5375 MHz
För Waxholmsbussarnas (Vaxholms Trafik AB) fanns ett äldre radiosystem från 1967 med en basstation i Vaxholm. Platsen och frekvensen avvecklades, först i samband med anskaffandet av det nya Norra bussradiosystemet 1990. Eventuellt kan också frekvensen 77,6875 MHz, ha använts i samarbete med Taxi Vaxholm, men denna frekvens finns inte återfunnen i SL:s frekvenslistor.
Foto, okänd: Waxholms stad
Sjödalstorget 9
162,1625/170,1625 MHz (SJ billinjegrupp)
82,2875 MHz (färdtjänst kanal 3)
I Huddinge fanns ett från f d SJ-billinjegrupp övertaget gammal system från 1966. Mobila radiostationer var endast installerat i 50 % av trafikområdets bussar. Samma frekvens som sedermera användes för färdtjänstens första system (kanal 2).
Foto, okänd: Internetmuseums webbring
Bussar
Nedan en bildserie på tidstypiska bussar för denna tidsepok.
Bild 1. Busstrafiken Stockholm – Södertörn vid Handenterminalen, BSS.
Bild 2. Busstrafiken Stockholm – Björknäs – Värmdö vid Borgmästargatan, BSBV.
Bild 3. Vaxholms Trafikaktiebolag vid Jarlaplan, VTAB.
Bild 4. SJ-billinjegrupp vid Vallentuna station.
Bild 5. Mälaröarnas Omnibuss vid Brommaplan, MOAB.
Bild 6. Södertälje Omnibuss vid Södertälje, SOAB (saknar radioinstallation).
Bild 7. Trafik AB Stockholm Södra Lidingö vid Ropsten, SSLidJ.
Bild 1-3 spårvägsmuseet.
Bild 4-5. omnibuss.se.
Bild 6 och7. svenskbusshistoria.se.
Radioutredningar och upphandlingar
SL utredde grundligt tekniska samordningsfrågor för alla övertagna bussområdens radiokommunikation, kontra den busstrafik man själva redan producerade. Det var många frågeställningar om bland annat gemensamt samband och positionsövervakning och om hur trafikledning på bästa sätt skulle samordnas. När dessa utredningsförslag var förankrade skred man till verket och påbörjade upphandlingar av nya system som skulle ersätta det gamla systemen.
I januari 1970 skrev SL leveransavtal med Storno för Västra trafikdistriktet (Solnabuss). I december samma år skrevs ännu ett avtal med Storno om leverans till Norra trafikdistriktet (Danderydsbuss). Solnabuss levererades successivt under 1971, och driftsattes fullt ut i början av 1972. För Danderydsbuss levererades utrustningen successivt från hösten 1971 till hösten 1972, och driftsattes fullt ut i början av 1973. I dessa system ingick inte utbyte av Vaxholmstrafikens (VTAB) gamla radiosystem.
För södra trafikdistriktet/Huddingebuss som ursprungligen för SL, hade varit högst önskvärd att prioriteras i den ständigt aktuella kommunikationsradiofrågan, fick dock vänta ytterligare några år på utbyte. Först 1976 driftsattes där ett nytt system från Storno, av samma typ som med framgång hade installerats för Västra och Norra trafikdistriktet. Således blev det återigen Storno, som fick förtroendet att återigen leverera omfattande radioutrustningar till SL. Vid den här tidpunkten fanns det endast Stornosystem på SL. Men det skulle så småningom bli radikal förändring av den saken…
Då den sista pusselbiten i SL:s strategi att bygga likartade bussradiosystem utanför tullarna, och nya system för Östra och Södra trafikdistrikten, i slutet av 70-talet skulle anskaffas, föll slutligen valet på en helt annan leverantör än Storno. Det visade sig nämligen att Storno varit alltför självsäkra på att också få leverera denna sista systemanskaffning för busstrafiken – och därtill, till och med höjt sina priser. Allt salufört via Philips och den lokala återförsäljaren Teleservice AB i Nynäshamn (senare MTR Radiosystem). Vid denna upphandling avvek inte funktionskraven från tidigare upphandlingar. Den nya leverantören Pye, uppfyllde detta men hade en helt annorlunda utformad teknisk lösning av det radiosystem som skulle levereras till SL.
Pye Telecommunications Ltd of Cambridge, var ett gammalt brittiskt bolag mellan som var aktivt mellan 1944 och 1985 som hade sitt ursprung från en instrumentmakarefirma från 1800-talets slut. Till andra världskrigets slut hette företaget kort och gott Pye Ltd, och producerade främst kommunikations- och radarutrustningar till dom allierade. I övrigt producerades TV- och radiomottagare för hemmabruk och TV- och radiosändnings- utrustningar, samt vetenskapliga instrument och konventionell två vägs radio (som det här handlar om). 1967 förvärvar Philips Pye, och successivt från 1986 upphör Pye att existera som eget varumärke. Fram till 1996 hankar sig Philips fram i olika konstellationer inom denna marknad där också radiokommunikation hör hemma. Då tar ett engelskt riskkapitalbolag bolag över bl.a. radio kommunikationsdelen, och bolaget Simoco bildas. Det fungerar några år sedan havererar det ekonomiskt återigen. Efter ny rekonstruktion bildas nya Team Simoco och Sepura, idag känd som stor och framgångsrik leverantör av moderna Tetra kommunikationsradioterminaler.
I och med att Pye nu fick uppdraget att slutföra SL:s planer på ett sammanhållna radionät för busstrafiken utanför tullarna, kan det antas att det inte var allt för livat på Storno. Konkurrensen hade hårdnat betydligt för Storno. Företaget hade även i samma period olika ägarförhållanden och en svag ekonomisk utveckling, innan faktiskt varumärket helt försvann från maknaden. Under mitten av 70-talet tar Amerikanska General Electric successivt över hela danska Storno A/S från ägaren Store Nordiske Telegraf Selskab. 1986 övergår samtliga Storno aktier som GE ägde till Motorola, och fram till 1989 heter det danska företaget Motorola Storno Danmark A/S. 1991 försvinner danska Storno helt och hållet. Även Svenska Storno AB, som sköter dom lokala kontakterna med SL får det naturligtvis svårare och svårare på den ostabila marknaden. Redan 1976 lägger sig GE i det svenska företagets affärer, och 1983 säljs det helt och hållet. Sedan håller det bara tre år till innan det blir konkurs 1986, och allt övertas av Motorola. Resten är nutidshistoria.
Veta mer…
Här kan studeras några SL-dokument från början av 70-talet som beskriver strategierna för busskommunikation.
Dokument 1 Dokument 2 Dokument 3
Källor: Arkiv Tomas Sjöblom
Dokument 1: PM angående radio i bussar…
Försättsbladet till PM är signerat av Sven Jonasson (trafikchef), Tage Johansson (teknisk direktör) och Bertil Linnér (överingenjör). Själva PM’et är signerat av Carl-Gustav Ahlström (sakkunnig trafikfrågor), Nils-Olof Källberg (avdelningsingenjör på Verkstadsavdelningen) och Sture Sahlén (ingenjör på Planeringskontoret).
Dokument 2: Anteckningar för sammanträde angående radiokommunikation i bussar.
Dokument 3: Angående radio i bussar med anhållan brådskande beslut i anskaffningsfrågan.