Stockholm-Saltsjöns Järnväg (SSnJ) installerade 1961 ett UKV kommunikationsradiosystem, som i stora drag, mycket liknande den samtida AGA-systemet på Lidingöbanan. Järnvägen ägdes av Wallenbergsfären, som även ägde även bussbolagen på Värmdö (BSBV) och Södertörn (BSS). Svenska Radioaktiebolaget (SRA) var också ägt av Wallenberg, så valet av leverantör till det radiosystem som anskaffades, var antagligen väldigt förutsägbart.
På 50- och tidigt 60-talet var i stort sett det enda tillgängliga frekvensbandet för landmobil radio på 30 – 54 MHz. Polisen i Sverige hade under 1950-talet kommunikationsradioanläggningar på detta låga band. I och för sig hade även bandet 70 – 80 MHz, också börjats att öppnas upp för tilldelning.
Det efterforskningar jag försökt att göra leder dock till att Saltsjöbanan troligtvis från början faktiskt erhåll en sändarfrekvens i det högre bandet på 70 – 80 MHz. Tyvärr finns få − näst intill inga säkra källor, föremål eller ens tydliga fotografier från denna tid som till 100 % säkerställer hur det förhöll sig. Ett rimligt antagande är dock att de mobila radiostationerna som installerades i förarhytterna på motor och manövervagnar, borde ha varit från Svenska radioaktiebolagets serie, SRA C-40. Denna radiostation från 1950-talet fanns i en mängd olika förekommande varianter (siffer- och bokstavskombinationer) med respektive olika tekniska egenskaper. Signifikativt var de ofta var lackerade i en blåskimrande hammarlack. Detta första radiokommunikationssystem på Saltsjöbanan torde ha varit i drift från 1961 fram till skiftet 60- till 70-tal. Läs vidare om relaterade fordonsinstallationer i äldre bussradiosystem för BSBV och BSS.
Lidingöbanan som parallellt med Saltsjöbanan, vid samma tidpunkt också anskaffade sitt egna första radiokommunikationssystem erhöll (dokumenterat) från början en sändarfrekvens i bandet på 70 – 80 MHz.
Mobilradiostation SRA CNT-43 (exempelbild)
Källa: Svenska Radioaktiebolaget SRA på Facebook
|
Mobilradiostation SRA CT-42 (exempelbild)
Foto: Okänd (Digitalt Museum nr TEKS0005804)
|
Motor- och manövervagnarnas ursprungliga antenninstallation ….
Till skiftet 1960/1970-tal byttes sannolikt de gamla SRA radiostationerna i motor- och manövervagnar ut, till förmån för en ny modernare mobil radiostation från den danska tillverkaren Storno. Då tillkom också en helt ny fordonsantenn. Denna antenn var lätt identifierad genom sitt montage på en bockad plåt, mitt på taket ovanför förarhytten. Den nya antennen var en så kallad dome antenna (eller på svenska kupolantenn). Antennen syns tydligt till höger på nedan bildserie. föreställande manövervagn 11 på Saltsjöbadens station. Systemet fortsatte antagligen att sända på 80 MHz.
Mobilradiostation Storno CQL 600 (exempelbild)
Source: Courtesy Hambazar.unas.hu
|
Stornoradio CQL 632 i en förarhytt 1975
Foto (kombinationsbild): Christer Göransson
|
Saltsjöbanans manövervagn (Co 11)
Foto: Lars-Henrik Larsson
|
Det leder till att det var en Stornophone CQL-632 som anskaffats och installerats som ersättande till den gamla SRA-radion. På denna nya radioinstallation finns det också gott om bildbevis från de gamla tågens förarhytter. Radiostationen från Storno var en vidareutveckling av den klassiska Stornophone CQM 600-serien, på det sätt att både radiodel och manöverenhet integrerades i en gemensam kapsling. Därav ”L” som skall utläsas ”Local” det vill säga en lokal manöverenhet enligt gängse modellbeteckningar för Storno vid den tidpunkten.
Manöverenhet CQL 632 för tågradion ombord på tågen 1969
Källa: Tomas Sjöblom arkiv
|
Anvisningar tågradioanläggningen 1969
Källa: Tomas Sjöblom arkiv
|
Reklam för Storno CQL kompaktradio
Källa: Radio och Television nr 5 1968
|
1976 upprustades Saltsjöbanan. Det gamla fordonen från seklets början, togs definitivt ur trafik den 12 juli. Knappt en månad senare, den 9 augusti 1976 togs de nya tunneltågslikande (C10/C11) fordonen i bruk. Dessa fordon var baserade på en ombyggd och anpassad tunnelbanevagn av typ C8, som det visade sig att SL ägde ett överskott av.
På samma gång installerades också ett nytt kommunikationsradiosystem. Från start en enkel öppen kommunikationsradio med stora likheter med det gamla. Frekvensområdet ändrades dock från 80 MHz till 160 MHz. En stor anledning av antagligen på grund av att fordonen från tunnelbanan redan var specificerade och utrustade med en ny 160 MHz antenn, och som hade använts för Tunneltågsradion sedan mitten av 1960-talet. I fordonen installerades en ny mobil radiostationen. Återigen en Storno-produkt, denna gång en CQM 612 från. Dessa installerades i en låda till höger på förarbordet, tillsammans med en mycket enkel SL-utvecklad manöverenhet. Det blev då på stort sett i samma utförande, som i tunnelbanan. Denna radioanläggning var i drift till mitten av 1980-talet. Systemet ”överlevde” också den stora [mord]branden i Neglinge stationshus, den 29 januari 1980.
Manöverenhet för radio i C10/C11 förarhytt 1977
Foto (kombinationsbild): Okänd (Spårvägsmuseet 2012-4468)
|
Manöverenhet ”tysta radion” C10/C11 för Saltsjöbanan på 80-talet
Foto: Tomas Sjöblom
|
Till mitten av 1980-talet, installerades och driftsattes det ett nytt radiosystem, den så kallade ”tysta radion” med en SL-specialbyggd
manöverenhet i fordonen. Placerad på samma ställe som den gamla panelen. Systemet styrdes av 5-tons selektiv, och möjliggjorde ett tyst system med samtalsstyrning och individuella anrop till och från trafikledningen. Även detta nya system arbetade i 160-MHz bandet. Leverantörerna som samarbetade i systemuppbyggnaden var Storno och SMS.
På Neglinge trafikledningscentral var det över tid (från 1960 till 1995) olika fast installerade kontrollenheter, för att utväxla radiosamtal. Ursprungligen någon [ännu oidentifierad…] SRA-produkt. Senare blev det kontrollenheter (1976 – 1985 ) från Storno och så småningom (1985 – 1995) från SMS som var installerade. Det fanns också fast installerad mobila radiostation som fungerade som reserv om den fasta kopplingen mot basstationen på Fisksätra vattentorn bröts.
Nedan bildserie visar den gamla och den nya tågledningen, med det fasta kontrollenheterna CB 681 (Storno) och senare CB 4034 (SMS styrsystem).
Neglinge gamla tågledning 1975
Foto: Lars-Henrik Larsson
|
Neglinge nya tågledning årsskiftet 1981/1982
Foto okänd: Ericsson broschyr JZA 711 Remote Control System)
|
Neglinge tågledning i början på 1990-talet
Foto: okänd (SL tekniskt arkiv)
|
Storno CB 681
Källa: Tomas Sjöblom
|
SMS CB 3034 (Micro II)
Foto: Tomas Sjöblom
|
Basstationerna för det två senare Storno-systemen placerades på Fisksätra vattentorn, som stod klart 1970. Var det ursprungliga SRA-basstationerna var placerade är oklart och det gäller även vilken modell och utförande. Vaga uppgifter gör gällande att det helt enkelt var placerade på Neglinge stationshus…
På Neglinge station placerades en reservbasstation, och vid Stadsgårdstunneln respektive Henriksdalstunneln, installerades tunnelbasstationer i små träskåp invid banvallen, anslutna mot en antennkabel av samma modell som var installerad i tunnelbanan. Som huvudbasstation valdes Storno CQF 612. På min bild från 1995 syns denna basstation i bakgrunden till höger. I förgrunden, är de utplacerade (men ej ännu inkopplade) basstationerna för SL, snart kommande nya gemensamma Tågradiosystemet (Motorola SmartZone). Systemet driftsattes för Saltsjöbanans del 1996. I och med det, avvecklades också i raskt takt alla spår av gamla radiosystem.
Fisksätra basstation nya Tågradiosystemet 1995
Foto: Tomas Sjöblom
|
Det nya systemet från 70-talets mitt, fick vara kvar fram till mitten av 90-talet, och ersattes då av SL:s då anskaffade nya gemensamma Tågradiosystem Smart Zone från Motorola.