På Saltsjöbanan installerades 1961 ett kommunikationsradiosystem, som i stora drag, mycket liknande AGA-systemet på Lidingöbanan. Svenska Radioaktiebolaget (SRA) erhöll fick detta uppdrag.
Foto: Spårvägsmuseet*
Historik
Saltsjöbanan, ursprungligen Stockholm–Saltsjöns Järnväg förkortat SSnJ, ägdes av Wallenbergsfären, såsom även bussbolagen på Värmdö och Södertörn. Svenska Radioaktiebolaget (SRA) var också ägt av Wallenberg, så valet av leverantör var antagligen väldigt förutsägbart.
Vi denna tidpunkt (slutet av 50-talet) nyttjades i stort sett endast system för landmobil radiokommunikation på 40 MHz, eller undantagsvis på 70-80 MHz. Först omkring 1970 började radiosystem på 70 MHz-bandet, på allvar komma till kommersiellt bruk.
Lidingöbanan som parallellt med Saltsjöbanan, vid ungefär samma tidpunkt också anskaffade sitt egna första radiokommunikationssystem erhöll från början en frekvens i 80 MHz-bandet.
Det kan antas att SSnJ första radiosystem också tilldelades en kanal 80 MHz (men helt säker är jag inte). Detta första system var i drift under c:a 10 år. Det har tyvärr inte återfunnits några ursprungliga radioterminaler för SSnJ på SL. Det har dessvärre inte heller återfunnits någon gammal dokumentation som kan styrka det ena eller andra. Ett rimligt antagande är dock att SRA levererade mobila radiostationer för installation i tågens förarhytter, var av SRA-modellerna CNT-43 eller CN-302. Den senare installerades i bussarna hos systerbolaget Trafik AB Saltsjöfart och områdena BSBV och BSS.
Foto, okänd: Svenska Radioaktiebolaget SRA på Facebook
Foto, okänd: Svenska Radioaktiebolaget SRA på Facebook
Picture: hambazar.unas.hu
Senare system
i skiftet 60-70 tal togs det gamla SRA-systemet ur drift, till förmån för ett nytt system från Storno. Ombord på tågen installerades en integrerade mobilstationen, benämnd CQL 612. Denna var en vidareutveckling av Stornos flaggskeppsprodukt CQM 612 – men skillnaden låg i att både manöver och radiostation var integrerad i en och samma kapsling. Detta nya systemet hölls i liv i c:a 20 år.
Under perioden 1975–1976, upprustade SL Saltsjöbanan. Nya fordon av typerna C10/C11 (baserade på tunnelbanans typ C8), som ersatte det gamla trätågen, gjorde entré. Från början (jag har inte hela historien klar för mig ännu …) finns bildbevis att i förarhytterna installeras en – på sedvanligt sätt, en SL-specialtillverkad radiopanel. Antagligen med den gamla CQL-radion i bakgrunden. Detta är oklart … Vad som däremot är vederlagt, är att under 80-talet moderniserades och byggdes systemet om (den så kallade tysta radion) – med bl.a. den specialbyggda panelen i fordonen. Systemet styrdes av 5-tons selektiv, och möjliggjorde ett tyst system med samtalsstyrning och individuella anrop till och från trafikledningen. Detta system låg i 160-MHz bandet, samma som tunnelbanan. I fordonen installerades återigen Storno, men denna gång en traditionell CQM 612. På tågledningen i Neglinge placerades en vanlig Storno bordsmanöver CB 680, som också fanns på många andra ställen inom SL-koncernen.
Anropskoden för Saltsjöbanans radiosamtal till trafikledningen i Neglinge, var SAJ 2. Varje radiostation hade sin unika anropskod. SAJ 1 var för övrigt banmästarkontoret. Om du klickar på bilden på CQL 612 ses en radioinstruktion. På bilden från Tågledningen syns i vänster nederkant en Storno bordsmanöver CB 680.
Basstationen för detta system placerades på Fisksätra vattentorn (huvudbasen). På Neglinge station placerades en reservbasstation, och vid Stadsgårdstunneln respektive Henriksdalstunneln, installerades tunnelbasstationer anslutna mot en antennkabel av samma modell som i tunnelbanan. Som basstation valdes Storno CQF 612. På min bild från 1995 syns basstationen till höger i bakgrunden. I förgrunden, utställda (men ej ännu inkopplade) basstationer för det nya Tågradiosystemet.
Det nya systemet från 70-talets mitt, fick vara kvar fram till mitten av 90-talet, och ersattes då av SL:s då anskaffade nya gemensamma tågradiosystem SmartZone från Motorola.