Historik


Den 10 september 1963 invigdes (SS) Stockholms Spårvägars första fullskaliga radioanläggning, den så kallade Fordonsradion. Systemet möjliggjorde en direkt förbindelse mellan den centrala trafikledningen och alla yttre fordon. Det efterlängtande systemet, skulle rejält effektivisera trafikledningsarbetet för Stockholms buss- och spårvägsnät. Det nya radiosystemet hade föregåtts av olika fältförsök med radiokommunikation på Spårvägens linjenät. Bland annat provades radio i tunnelbanan redan 1955. 1960 byggdes en testanläggning på sträckan Fridhemsplan-Rådmansgatan. Foto: Wikipedia.

Bakgrund
Spårvägen hade traditionellt ett stort kommunikationsbehov för att lösa sin trafikuppgift. Innan radiokommunikation var en kommersiellt tillgänglig produkt, bedrev man trafikledningsarbete med hjälp av telefonsamtal.

Tegnérgatan | Foto: Spårvägsmuseet
Tegnérgatan 1956 | Foto: Spårvägsmuseet (2017-A12100)

Så tidigt 1952 nyttjade Spårvägen Stockholm stads Elektricitetsverks radioanläggning “Biltelefonnätet”, för bland annat bilburna trafikbefäl i yttre tjänst. Denna anläggning gjorde också tjänst för Spårvägens montage- och reparationsvagnar. Spårvägen hade från start två radiobilar av modell Volvo Duett (Pv 444). Allt eftersom trafiken utökades införskaffades fler bilar, bland annat Mercedes 180 och Volvo Amazon 121. 1955 fanns det 8 fordon (radiobil 14-17 och servicebilarna 11-13 och 18) med monterad radio. Verksamheten var i det närmast polisiärt organiserad, och styrdes från Spårvägens Trafikcentral “Centralövervakningen” på Tegnérgatan. Den första äldre bilden är från Tegnérgatan – med eventuellt samma sittande trafikledare som på den högra bilden från 1956. Den andra senare bilden från Tegnérgatan visar trafikmästare Carl Johren (förgrunden) och trafikmästare Åke Danielsson (bakgrunden) in action vid trafikledningsbordet på Trafikcentralen. Åke Danielsson återkommer senare på denna hemsida, på en färgbild från Tunnelcentralen 1974. Då som Övertrafikmästare och föreläsare på en utbildning av busstrafikledare.


Den i bilarna installerade radioanläggningen var mycket utrymmeskrävande, en baklucka på en personbil upptogs i sin helhet. Den rörbestyckade radion, en 20 W frekvensmodulerad bilradiostation levererades av SRA (Svenska Radio Aktiebolaget) bestod av tre separata delar. Sändare, kraftaggregat (omformare) och mottagare samt längst till vänster ett separat 12 V radiobatteri i en ventilerad plåtkapsling. Fram hos föraren monterades även en manöverenhet, med bakelitlur (med stor klyka) och mikrofon samt högtalare. Som komplement till den fordonsinstallerade radion, fanns också en ”bärbar” radiostation som var möjlig att bäras med i ett ryggsäcksliknande arrangemang. Radiostationen var snarlik den militära radion RA 120 (länk till Grön Radio). I civilt utförande hette radion SUF 21. Radiostationerna låg i 40 MHz-bandet, med en kanalindelning på 50 kHz. Bilderna nedan visar en radiobil från SS (Volvo Pv 444) med de här beskrivna två radioanläggningarna, bärbar respektive fast installerad. Här en länk till en film Bil på öppen gata från Filmarkivet. Ursprungligen en reklamfilm för SRA som visar en radiobil från Stockholmspolisen år 1954. Via denna hemsida Komradio kan bilder på snarlika installationer i polisbilar ses.

Radioinstallation i fordon | Fotokombination: Spårvägsmuseet

Här en närbild på sändaren AFM-1440 och mottagaren MFM-244-D samt kraftaggregatet KAL-144 B1.

Foto: Digitalt Museum