Fordonsinstallationer

Stornophone V | Bild: Bent Åke Strengberg, www.storno.se

Mobil radio
Som mobil radiostation valde Spårvägen den 8-kanals kristallstyrda radiostation Stornophone-V, från Storno. V:et utlästes på engelska till Viscount (engelsk mellanadlig titel), men på spårvägen blev det synonymt med Viking. Stationen var en mycket robust mobil radiostation som bestod av två delar. Radiodelen var i form i en tålig damm- och vattentät plåtkapsling, och en manöverpanel (betjeningsbox) – som var inrymd i en elegant låda i benvit plast. Manöverpanelen innehöll bland annat kanalväljare och volymkontroll samt en inbyggd högtalare och anslutning för mikrofon. Radiodel och manöverpanel sammankopplades med en multikabel.

I reklambladen för utrustningen, framhävdes det lilla formatet (50 % mindre än tidigare modeller) och att radiostationen delvis var transistoriserad, det vill säga följde den allmänna utvecklingen som innebar att radiorör snart skulle bli historia. Men i början på 60-talet, var transistorer för högre frekvenser och effekter inte var helt utvecklade. Så till bland annat effektslutsteg var man fortfarande tvungen att använda radiorör. Radiodelen vägde nästan 7 kg och hade måtten 25×33 cm och var 10 cm hög. Den kunde valfritt anslutas till 12 eller 24 V likspänning. Sändarens effekt var på 10 W, och förbrukade 75 W i sändning och 20 W i mottagningsläge. Det fanns möjlighet att koppla in en sparfunktion som sänkte effektförbrukningen till 12 W, med då fick man vänta i 30 sekunder innan sändarrören åter värmdes upp, innan det var möjligt att sända. Sparfunktionen användes inte i spårvägens bussinstallationer. Den version spårvägen valde var en VHF-station av typen CQM 19-25. Stationstypen introducerades så tidigt som 1960, och var i produktion fram ända till 1966.


Stornophone CQP 512 | Bild: Brochyr Storno 1963, www.stornotime.dk

Bärbar radio
För bärbart behov valde spårvägen 1967 en Stornoprodukt som lanserades redan 1963. Det var den helt nya heltransistoriserade stationen Stornophone CQP 512. Den bärbara radion (lommeradio) som för sin tid verkligen var kompakt (ungefär 20 cm hög 7 cm bred och 3 cm djup), vägde 750 gr inklusive ett integrerat uppladdningsbart Nickel-Cadmium batteri och antenn. Metallkapslingen var både vatten- och dammtät. Sändareffekten var 500 mW, och ett batteri beräknades klara ett åtta timmars arbetspass, om sändaren nyttjades max 10 % av denna tid. Både den bärbara och den mobila radiostationen var förberedd för selektiva radiosystem. Radiostationen var uppbyggd med små kretskortsmoduler, sammanbundna sinsemellan med en intern kabelstam.

De bärbara radiostationerna bestyckades främst med kanal 5. Radion var då i första hand till för SL:s trafikbiträden och trafikvakter, som hjälpe till på stan med trafikärenden och rapporterade in trafikläget till Tyc. Radion fick på senare tid också tjänstgöra för bland annat SL:s elektrosektion, som ett bärbart komplement till de mobila radiostationerna i servicebilarna.


Manöverpaneler, trafikfordon
I spårvägens trafikfordon installerades radiostationen och för spårvägen specialframtagen manöverpanel. Den första versionen hade förutom den stora framträdande vridomkopplaren för kanalval, tre fyrkantiga signallampor. Senare kom en med annorlunda design, dock fortfarande med den karakteristiska kanalomkopplaren med fyra lägen. Den tidigaste versionen av manöverpanel installerades i ex. Volvo bussar (H20), trådbussar och spårvagnar.

Volvo H20 | Foto: Spårvägsmuseet (2017-64-551)
Förararplats Volvo H20 | Foto: Gunnar D

Det senare och mer allmänt förekommande typen av manöverpanel installerades främst i bussar. Denna modell  fanns i två versioner. En med horisontell och en med vertikalt utförande, för anpassad montering i olika fordonstyper, allt eftersom förarplatsen var designad. Panelerna var indikeringsmässigt något förenklade jämför med sin föregångare. Med sina bakgrundsbelysta ljusöppningar, kanalväljare och sändningsomkopplare samt ljuskontroll, var panelerna föredömligt enkla i sitt handhavande. Radions högtalare och mikrofon sammankopplades med bussens ordinarie högtalaranläggning med tillhörande svanhalsmikrofon. Den tidiga versionen var en standard Storno högtalare och mikrofonförstärkare monterade invid varandra. Senare version blev en speciellt integrerad spårvägsanpassad högtalarkapsling med inbyggd mikrofonförstärkare.

 


Manöverpaneler | Foto: Tomas Sjöblom

Funktioner, trafikfordon
Radion i fordonet var alltid påkopplad under färd. Kanalomkopplaren skulle alltid stå i läge A, så länge samtal inte förekom. I den äldre typen av manöverpanel tändes ”UPPTAGET” då andra samtal pågick på kanal A, samt vid egen sändning på kanal A, och fungerade i princip då som en upptagetindikering. Även lampan ”SÄND.ANROPSKANAL” som sändningskontroll, tändes vid egen sändning på anropskanalen. Efter det att ett anrop till Tyc besvarats, beordrades föraren att ställa sin kanalomkopplare till läge 1, 2 eller 3, och där fortsätta samtalet. Lampan ”TAL-KANAL” tändes således vid sändning på en av dessa tre kanaler. För att radion skulle sända, måste den återfjädrande sändningsomkopplaren manövreras. Automatiskt kopplade då svanhalsmikrofonen om från bussen interna högtalarsystem till radion. Lampljus på panelen kunde justeras med en omkopplare märkt ”LAMPLJUS” och högtalarvolymen var möjlig att justera i två lägen, med hjälp av en separat omkopplare under högtalaren märkt ”HÖG-LÅG”. I den senare typen av horisontell och vertikal panel, förenklades funktionen. En rund lampindikering ”UPPTAGET” indikerade helt enkelt om inställd kanal var upptagen, eller att man själv sände på den samma. Den andra runda indikeringslampan ”TILL” indikerade om radion var påslagen. Utöver kanalomkopplaren fanns vredet för steglös kontroll lampljus, en steglös volymkontroll för högtalare (istället för omkopplaren på högtalaren) samt en återfjädrande sändningsomkopplare.

I spårvagnar
Mellan 1963 och 1967 användes radiosystemet i spårvagnar av typ A24 (Ängbyvagn) och A25 (Mustang). I dessa vagnstyper installerades den första typen av manöverpanel med tre fyrkantiga ljusöppningar. I A25 installerades en specialutvecklad version som integrerats direkt i förarbordet. Spårvagnsmodell A24, som ju fortsatte sin trafikering efter spårvägsnätets nedläggning på den då separade Nockebybanan behöll sin gamla radioinstallation ända fram till 1975, då trafikledningen överfördes från Yttrafikcentralen till Tunnelcentralen. Manöverpanelen modifierades då genom att kanalvredet togs bort och radion byggdes om för enkanalsdrift på tunnelbanans kanal 1. Radiostationens kompletterades även en tonmottagare som lystrade på det speciella spårvagnsanropet – dubbelton 80 – från Tunnelcentralen. Syftet var att samordna trafikledning för Tunnelbana 1 och Nockebybanan vid station Alvik och på depån i Brommahallen. Tonmottagaren var till för att spårvagnsförarna inte onödigtvis skulle distraherades av den övriga och i majoritet förekommande radiotrafiken på tunnelbanans kanal 1. Under mitten av 80-talet moderniserades A24 och fick beteckningen A30. Då byttes även den gamla radioinstallationen ut till en modernare typ av samma fabrikat som då redan var allenarådande för tunnelbanans radiosystem.

Klickbara detaljbilder på typinstallationer; H32, A25 och F3. Fotografier: Tomas Sjöblom

I bussar och trådbussar
Några exempel på bussmodeller inom SS och SL som hade fordonsradion installerad:

  • H21, H24 och H30 var olika varianter enligt Scanias helbusskoncept, kallat Capitol. Bussen var lämpad för innerstad och förortstrafik. Den levererades till SS mellan åren 1955 och 1964. Levererades ursprungligen för vänstertrafik, och byggdes om för högertrafik inför högertrafikomläggningen 1967.
  • H23 var en speciell busstyp för trafiken mot Essingen över den dåvarande smala Essingebron. Även denna byggdes om för högertrafik till 1967.
  • H25-H27 var olika varianter av stadsbussen Büssing Senator.
  • H28 var den första typen dubbeldäckaren från Büssing, den användes bara en kortare tid för linjetrafik, och anpassades inte för den kommande högertrafiken.
  • H29 ”SKV City” var en bussmodell med kaross från SKV i Katrineholm och utrustad med en motor från Leyland. Bussen levererades 1964 i vänstertrafikutförande. Inför högertrafikomläggningen byggdes de om, men kom dock aldrig i trafik för Spårvägen igen (således bl.a. till Linjebuss i Lund).
  • H31, dubbeldäckaren från Büssing (Senator) som ursprungligen levererades för vänstertrafik och förberedd för ombyggnad till högertrafik.
  • I H32 och H34 som var vanliga vänsterstyrda stadsbussar från Büssing (Präfekt) respektive Leyland (Panther) fanns också radion installerad.
  • H33 som var den först levererade dubbeldäckaren för högertrafik, kom från Büssing.
  • H35 som var den andra levererade dubbeldäckaren för högertrafik, kom från Leyland (Atlantean).
  • Senare typer av stadsbussar som H56 och H59 (Scania CR111) samt H50 (Volvo B59 med Säfflekaross) utrustades också med fordonsradion.
  • Fordonsradion installerades även i exempelvis H63 (blå Mälaröbuss) och vissa H66 Scania (CR 76) på Lidingö med nattomlopp.
  • Även den nedläggningsplanerade trådbussen av typ F3 utrustades med radio under sin korta kvarvarande livstid, från 1963 fram till nedläggningen 1965, med den ursprungliga versionen av manöverpanel.

Klickbara broschyrer från Storno.