Pendeltåg

Pendeltågstrafiken i Stockholm startade 1968. I skiftet 1960/1970 påbörjade SJ införandet av ett kommunikationsradiosystem kallat Tågorderradio (TOR) för pendeltågen i Stockholm. Systemet driftsattes fullt ut 1974. Ett liknande system och byggdes parallellt också för malmtågstrafiken på Malmbanan mellan Luleå-Kiruna-Narvik. 

Historik Pendeltåg i Stockholmsområdet
Ursprungligen var det SJ som stod för både infrastruktur, fordon och trafikering av pendeltågstrafiken. SL betalade en årlig summa pengar för detta trafikeringsuppdrag – som var den del i Hörjelöverenskommelsen från 1964. Som en del av detta, insåg SJ att ett radiokommunikationssystem behövde anskaffas och installeras. Det blev Storno som fick uppdraget att bygga det nya Tågorderradiosystemet (TOR) för pendeltågen. Parallellt med Stockholmssystemet byggdes ett likartat system för Malmbanan i Kiruna. Ett tredje system byggdes också för Grängesbanan som ägdes och driftades av TGOJ.

Ett system för Driftradio (DR), som tekniskt, i stort sett liknade Tågorderradion, byggdes vid samma tidpunkt också upp av SJ. Driftradion var tänkt som ett radiosystem för radiokommunikation åt främst SJ:s drift- och underhållsverksamhet längs järnvägssträckningarna i Sverige. Driftradion kom också senare att användas som Trafikradio (TR) för delar av den ordinarie tågtrafiken. Pendeltågens och Malmbanans samt TGOJ:s system, likväl drift- och trafik- radiosystem blev sedan 2006-2008 tagna ur drift. De hade då ersatts successivt med Banverkets nya MobiSIR (GSM-R).

Under olika perioder har SJ och andra trafikutövare trafikutövare också nyttjat Telias gamla NMT-system som komplement för deras kommunikationsbehov. Men detta blev inte heller möjligt efter sista december 2007, då också NMT-systemet för gott togs ur drift.

Malmbanans fjärrblockeringscentral i Kiruna 1970. Tågledaren utväxlar här ett radiosamtal i Tågorderradion från en Storno manöverenhet CAF 81.
Foto: Okänd (Jvm KBDB13827)

Basstationer och antenner
Tågorderradions basstationer till levererades ursprungligen från Storno (CQF 662) och på senare tid från Sonab (FR4000). Dessa inrymdes i, längs bansträckningarna utplacerade s.k. radiokiosker. Dessa levererades av KL-industri i Grytgöl. Kioskerna var mycket enkelt inredda, ursprungligen med vägghängda basstationer. På senare tid ersattes de med ett golvplacerat basstationsstativ som inrymde nya basstationer.
Batteripaket med laddningslikriktare, fläkt för ventilation samt bord och stol och ibland en kokplatta för underhållspersonalen, att tillaga ex. sin lunch eller koka sitt kaffe på (jmf med den traditionella kokplattan i en lokhytt). Det förekom även inplacerade installationer i vattentorn och på höga byggnader.
En normal TOR-basstation med den senare Sonabutrustningen, bestod av tre samverkande kanalmoduler (RX/TX/PA) i ett rack. En som basstation för den aktuella linjesträckningen som skulle täckas. Det två andra som basstationer för det respektive två radiolänkar mot de angränsade TOR-basstationer. Enligt samma principer byggdes också Driftradion upp.

Basstationerna för Tågorderradion i Stockholmsområdet anlades med ett inbördes avstånd på c:a 10-15 kilometer längs linjeträckningen. Bilderna nedan visar den numera demonterade radiokiosken vid Tungelsta på Nynäsbanan och vid Björnängen på Inlandsbanan mellan Vojmån och Vogsele. Den senare har fortfarande  radiokiosken kvar, men den inrymmer idag GSM-R, och ett nytt större antenntorn har ersatt det gamla.

Tungelsta station radiokiosk på Nynäsbanan 2010 Foto: Tomas Sjöblom

Björnängen radiokiosk på Inlandsbanan 2008 Foto: Tomas Sjöblom

Björnängens antennarrangemang 2008 Foto: Tomas Sjöblom

Intill radiokiosken restes vanligtvis en 36 m fackverksmast med antenner. Högst upp i masten placerades den lokala basstationsantennen. Beroende på geografin och terräng- samt bansträckning, utfördes basstationsantennen som en gemensam rundstrålande antenn (omni) eller som två separat antenner riktade (yagi) åt varsitt håll. Längre ned i masten fanns vanligtvis två helixantenner (spirallindat antennelement i en strut) som fungerade som antenner för radiolänkarna mot de respektive angränsande basstationerna.

Beskrivningen avser en vanlig TOR mitt på en bansträcka. I det fall både TOR och DR fanns installerat i radiokiosken, monterades en extra uppsättning antenner i masten. Radiolänkar var huvudalternativet att sammankoppla basstationerna med varandra. Antagligen fanns också undantag också, där så var möjligt eller en radiolänk var omöjligt att realisera, att istället använda den vanlig förekommande telekabeln (parslagen kopparkabel) som fanns längs järnvägarna. Då krävdes också extra utrustning såsom teleanslutningar och linjeöverdrag.

Källa: SJ-Nytt

Funktion
På varje bandel fanns normalt en samtalskanal som simultant, via radiolänken, sändes ut till var och en av det basstationerna längs linjesträckningen. Samtalskanalen återutsändes sedan via den lokala basstationens frekvens. Samtalskanalen fanns i UHF-bandet med 25 MHz kanalindelning (bassändare på 468 MHz och basmottagare på 458 MHz). Radiolänkkanalerna låg i 380 MHz-bandet.Systemet hade automatisk kanalomkoppling via slingsändare som var installerade längs spåren. Pendeltågen hade en speciell mottagare (och antenn undertill) som tog emot slingsändarens information – och då ställde om Tågorderradion till rätt kanal inför respektive kommande basstations täckningsområde. Bilden ovan är klickbar – och länkar till ett särtryck från SJ:s personaltidning SJ-Nytt (okänt årtal).För pendeltågstrafiken i Stockholm hanterades TOR-radion samtal från fjärrblockeringscentralen på Stockholms central. På senare tid vid – då- Banverkets nya trafikcentral, runda huset vid Kungsbron.

Fjärrblockeringscentralen på Stockholms central 1974. Tågledaren utväxlar här ett radiosamtal i Tågorderradion.
Foto: Seved Walther (Jvm KBDB14688)

Tågorderradion för Pendeltrafiken Stockholm
Det fanns 20 stycken basstationer längs pendeltågslinjerna. Systemet hade totalt 8 kanalpar fördelade på dessa basstationer. Enligt en instruktion i förarhytterna var de namnen på basstationerna inte helt överensstämmande, utifrån de faktiska geografiska placeringen. På Märstalinjen fanns basstationer vid Rosersberg, Rotebro, Ulriksdal, Stuvsta, Flemingsberg (Huddinge), Rönninge, Grindstugan (söder om Södertälje/Pershagen), Rösjön, (norr om Mölnbo) och Gnesta. På Bålstalinjen fanns de vid Bålsta (Bro), Kalhäll, Sundbyberg, Älvsjö, Farsta (Vega), Tungelsta (Västerhaninge), Segersäng, Ösmo och Nynäshamn. Centralt för båda linjerna placerades basstationer vid Stockholms central och Stockholm södra (inkl. tunneln under Södermalm).

Segersäng, då och nu
Bilderna nedan visar Tågorderradions basstationsinstallation i Segersäng radiokiosk. Första svart-vita bilden bilden visar installerad TOR och DR från mitten av 1970-talet. Den andra färgbilden är också TOR och DR c:a 10 år senare. Den tredje bilden är från 2010 (inför demonteringen av TOR och DR). I stativets två rack inryms totalt sex kanaler (3 för TOR och 3 för DR). Allt uppbyggt med moduler från Sonab Communications, som i sin helhet bildade den kompletta basstationen FR4000.

Radiostativ Segersäng 1970-talet Foto: Banverket Produktion

Radiostativ Segersäng 1980-talet Foto: Banverket Produktion

Radiostativ Segersäng 2010 Foto: Tomas Sjöblom

Gnesta
Bilderna är från basstationen i Gnesta. Den var placerad på en kalhyggen höjd vid Hedvigslund, ungefär mitt emellan Mölnbo och Gnesta. Man kan tydligt på bilden från tidigt 1980-tal) på antennmontaget i masten att detta då var slutpunkten på både TOR och DR från Stockholm räknat. Dess respektive radiolänkantenner är endast riktade norrut (mot Rösjön). På senare tid byggdes Driftradion vidare söderut (mot Björnlunda).

Som ursprunglig basstation användes då Storno CQF 662, som på senare tid byttes ut till Sonab FR4000. Tidstypiskt för den spartanska inredningen är kokplattan, där radioteknikern kunde tillaga sin medhavda skaffning, och även koka sig en kopp kaffe på.

På den steniga höjdens topp vid Hedvigslund var det vid anläggandet av basstationen en buskig vegetation, helt utan träd. Det ser ut som att kiosken balanserar där uppe på toppen.  Det kunde antagligen blåsa en hel också, eftersom radiokiosken var förankrad i berget med fyra wirestag. Allt eftersom åren passerade, så växte träden åter upp…

Gnesta radiokiosk 1974 Foto: Seved Walther (Jvm KBDB14688)

Gnesta radiokiosk och mast tidigt 1980-tal Källa: Banverket Produktion

Gnesta invändigt tidigt 1980-tal Källa: Banverket Produktion

Arkeologi
Färgbilderna nedan är från maj-2012. Fortfarande kunde lämningar av Tågorderradion och Driftradion återfinnas i Stockholmsområdet. Bilderna visar basstationen för TOR och DR vid Gnesta. Idag är radiokiosken och radiomasten demonterade. Notera att att radiokiosken är en äldre och annorlunda variant – med platt tak, jämfört det här i artikeln redovisade från Tungelsta och Björnängen med så kallat pulpettak.
Bilderna läggs ut inom kort!!