2010-03-15

Pendeltåg

Pendeltågstrafiken i Stockholm startade 1968. 1970 påbörjade SJ driftsättningen av ett kommunikationsradiosystem kallat Tågorderradio (TOR) för pendeltågen i Stockholm. Ett liknande system och byggdes också för malmtågstrafiken på Malmbanan mellan Luleå-Kiruna-Narvik. Bilden visar X1 1030. Foto: Spårvägsmuseet.

Fordonsinstallationer

Historik
Ursprungligen var det SJ som stod för både infrastruktur, fordon och trafikering av pendeltågstrafiken. SL betalade en årlig summa pengar för detta trafikeringsuppdrag – som var den del i Hörjelöverenskommelsen 1964. Parallellt med de två systemen som SJ hade i Stockholm och Kiruna fanns ett tredje liknande system som ägdes av TGOJ. Ett nationellt system driftradio, som infrastrukturmässigt i stort sett liknade Tågorderradion, byggdes också upp av SJ. Driftradion var tänkt som ett radiosystem för radiokommunikation åt främst SJ:s drift- och underhållsverksamhet längs järnvägssträckningarna i Sverige. Driftradion (DR) kom senare också att användas som Trafikradio (TR) för den ordinarie tågtrafiken. Pendeltågens och Malmbanans system, likväl övriga drift- och trafikradiosystem är sedan 2006-2008 tagna ur drift. De hade då ersatts successivt med Banverkets MobiSIR (GSM-R). Under olika perioder har SJ m.fl. trafikutövare också nyttjat Telias gamla NMT-system som komplement och ersättare för sitt kommunikationsbehov. Men detta blev inte möjligt efter sista december 2007, då NMT-systemet då för gott togs ur drift.

Basstationer
Systemens basstationer till levererades ursprungligen från Storno (CQF 662) och på senare tid från Sonab (FR 4000). Dessa inrymdes i, längs bansträckningarna utplacerade s.k. radiokiosker. Dessa levererades av KL-industri i Grytgöl. Kioskerna var mycket enkelt inredda med ett golvplacerat basstationsstativ (Sonab), alternativt vägghängda basstationer (Storno). Batteripaket med laddningslikriktare, fläkt för ventilation samt bord och stol och ibland en kokplatta för underhållspersonalen att tillaga ex. sin lunch eller koka sitt kaffe på (jmf den traditionella kokplattan i en lokhytt). Det förekom även basstationsinstallationer i vattentorn och på höga hustak. En normal TOR-basstation består av tre samverkande basstationer i ett rack. En som basstation för den aktuella bansträckningen som skulle täckas. Det två andra basstationerna fungerade som varsin radiolänk mot det angränsade TOR-basstationer. Enligt samma principer var Driftradion uppbyggd. Basstationerna anlades med ett inbördes avstånd på c:a 20-25 kilometer längs bansträckningarna. Bilderna nedan visar det numera demonterade radiokioskerna som fanns vid Tungelsta (TOR) på Nynäsbanan och vid Björnängen (DR) på Inlandsbanan mellan Vojmån och Vogsele.

Antenner
Intill radiokiosken restes vanligtvis en 36 m fackverksmast med antenner. Högst upp i masten placerades den lokala basstationsantennen. Beroende på geografin och terräng- samt bansträckningar, utfördes basstationsantennen som en gemensam rundstrålande antenn (omni) eller som två separat antenner riktade (yagi) åt varsitt håll. Längre ned i masten fanns vanligtvis två helixantenner (spirallindat antennelement i en strut) som fungerade som radiolänkar mot det respektive angränsande basstationerna. Beskrivningen avser en vanlig TOR eller DR- och TR- anläggning mitt på en bansträcka. I det fall både TOR och DR/TR fanns installerat i radiokiosken, monterades en extra uppsättning antenner i masten. Radiolänkarna ersatte den telekabelförbindelse som i annat fall var nödvändig att anlägga och koppla ihop basstationsplatserna med. Bilden på antennmasten är från Björnängen.

Tungelsta | Foto: Tomas Sjöblom

Björnängen | Foto: Tomas Sjöblom

Foto: Tomas Sjöblom


Källa: SJ-Nytt

Funktion
På varje bandel fanns normalt en enda samtalskanal som via radiolänken sändes ut till var och en av basstationerna längs bansträckningen. Samtalskanalen återutsändes sedan via den lokala basstationens frekvens. Samtalskanalerna fanns i UHF-bandet med 25 MHz kanalindelning (bassändare 468 MHz, basmottagare 458 MHz). Radiolänkkanalerna låg i 380 MHz-bandet. Gemensamt för SJ:s olika radiosystem, var att de sammankopplades mot järnvägens telefonsystem. Så för pendeltågstrafiken i Stockholm sköttes trafikledningssamtalen över vanliga systemtelefoner på Banverkets driftledningscentral i Stockholm (Klara). Systemet hade automatisk kanalomkoppling via slingsändare som var installerade längs spåren. Pendeltågen hade en speciell mottagare (och antenn undertill) som tog emot slingsändarens information – och då ställde om Tågorderradion till rätt kanal för respektive basstations täckningsområde. Bilden ovan är klickbar – och länkar till ett särtryck från SJ:s personaltidning SJ-Nytt.


Tågorderradion för Pendeltrafiken Stockholm
Det fanns 20 stycken basstationer längs pendeltågslinjerna. Systemet hade totalt 7 kanalpar fördelade på dessa basstationer. Enligt en instruktion i förarhytterna var de namnen på basstationerna inte helt överensstämmande, utifrån de faktiska geografiska placeringen. På Märstalinjen fanns basstationer vid Rosersberg, Rotebro, Ulriksdal, Stuvsta, Flemingsberg (Huddinge), Rönninge, Grindstugan (söder om Södertälje/Pershagen), Rösjön, (norr om Mölnbo) och Gnesta. På Bålstalinjen fanns de vid Bålsta (Bro), Kalhäll, Sundbyberg, Älvsjö, Farsta (Vega), Västerhaninge (Tungelsta), Hemfosa (Segersäng), Ösmo och Nynäshamn. Centralt för båda linjerna placerades basstationer vid Stockholms central och Stockholm södra (inkl. tunneln).

Hemfosa, då och nu
Bilderna nedan visar Tågorderradions basstationsstativ i Hemfosa. Första bilden är från 2010 (inför rivningen) och andra bilden från 1970 (installationen). I stativet är två basstationsrack av fabrikat Sonab, FR 4000 installerade. Installationerna på pendeltågssträckorna i Stockholmsområdet innehöll både Tågorderradion och Driftradion. Intill en klickbar närbild på ett Sonab basstationsrack.

Foto: Tomas Sjöblom

Foto: Banverket Produktion

Foto: Tomas Sjöblom


Foto: SJ/Banverket Produktion

Foto: SJ/Banverket Produktion

Mölnbo
Sist två bilder ovan, från installationen av basstationen i Gnesta från 1970. Man kan tydligt se i antennmasten att detta är slutpunkten på både TOR och DR från Stockholm räknat. Dess respektive radiolänkantenner är riktade norrut, och den kombinerade kommunikationsradioantennen det samma, mastbilden är klickbar. Som ursprunglig basstation användes då Storno CQF 662, som på senare tid byttes ut till Sonab F400. Typiskt för inredningen är kokplattan, där radioteknikern kunde tillaga sin medhavda skaffning och även koka sig en kopp kaffe på.


Arkeologi
Bilderna nedan är från maj-2012. Fortfarande kan lämningar av Tågorderradion och Driftradion återfinnas i Stockholmsområdet. Första bilden visar basstationen för TOR och DR vid Gnesta (samma som ovan svartvita bilder från 1970), observera att radiokiosken är en äldre och annorlunda variant. Den andra bilden visar basstationen för enbart DR vid Björnlunda, där fanns t.o.m. samtliga antenner kvar i masten. Teknikhuset vid Björnlunda är av samma typ som Tungelsta och Björnängen.

Foto: Tomas Sjöblom (kombo)

Till sidans början…