SubCom

Avitec

Tågradio Tågradio teknik Tågradio fordon

Tidigt insåg SL att det behövdes nytänk i teknikval av radioutsändningen i tunnlar och på underjordiska stationer. För visso fanns ju möjligheten att installera väldigt många basstationer – men det ansågs inte ekonomiskt eller ens tekniskt sett lämpligt.

I samband med upphandlingen av Tågradion, så tillfrågades marknaden om möjligheten att leverera ett separat teknikkoncept för detta. Tidigare hade SL erfarenhet av ett företag i Järfälla norr om Stockholm som bl.a. hade tagit fram en så kallad återutsändarlösning för Polisens S80-system i tunnelbanan. Det rörde sig helt enkelt om förstärkare som ”återutsände” en basstations respektive en mobil radios radiosignaler i var riktning. Ett antal sådana anläggningar hade installerats på strategiska stationer från mitten av 80-talet för att säkerställa radiokommunikationen för Polisen på sina uppdrag i tunnelbanan – då de hade lämnat det gamla 160-MHz systemet – och samexistensen med SL:s tunneltågradiosystem.

Östermalmstorg södra, repeater i elrum | Foto: Tomas Sjöblom

Avitec påbörjade utvecklingen av repeaters (som var den gängse benämningen) i 1983. Huvudpersonen var entreprenören Håkan Samuelsson, som grundade och ursprungligen själv ägde företaget. Namnet Avitec – syftar säkerligen på Håkans intresse för flyget, och den plan som fanns att starta ett elektronikföretag i flygelektronikbranschen (engelska ordet avionics). Med tågradiokontraktets återutsändardel – blev SL Avitecs största kund under några intensiva år i mitten av 90-talet. Återutsändarna krävde noggranna kvartskristaller – och Avitec tillverkade ursprungligen dessa själv. Ett skarp öga, kan än idag hitta kanalkristaller i gammal skrotad landmobil utrustning (ex. AGA, Sonab SRA) som är stämplade AVITEC. Via denna länk kan du ta del av en artikel om Avitec.

Tunnelbanans SubCom system byggdes upp genom att på ett 80-tal återutsändare installerades på ett 80-tal strategiska platser i tunnelbanan. Racket innehöll tre repeatrar. En för SL:s tågradio (VHF 150-170 MHz), en andra för Polisens S80 (UHF 380-410 MHz) och en tredje för Räddningstjänstens rökdykarradio (VHF 70-80 MHz) samt en strömförsörjnings- (inkl. batterier) och övervaknings del. Till racket anslöts yttre antenner s.k. donörer som ”tittade” mot en lämplig basstation för SL:s, Polisens och brandförvarets system. Bilden på Avitecrepeatern är klickbar för en förstoring. Även ett inre antennsystem till stationsytor och i tunnlar anslöts. Systemet arkitektur var redundant uppbyggt. Detta genom att tunnlarnas fysiska antennsystem (läckande coaxialkablar) kopplades ihop med respektive ömsesidiga stations återutsändare.

Varje inkopplingspunkt mot antennkabelsystemet innehöll även en anslutning mot 2G-mobiloperatörerna, för att möjliggöra GSM-kommunikation under jord.

Systemskiss på en Avitecinstallation
Tunnelsträckan Rissne till Duvbo med mellanliggande stationen Sundbyberg, kan ge en pedagogisk uppfattning om hur återutsändaresystemet var utformat.

 

Källa: SL historisk systemdokumentation

Läckande coaxialkablar
Den från 1967 gamla antennkabeln i tunnlarna hade tjänat ut sin roll. Det krävdes effektivare och mer bandbreda antennmedium. Valet för på så kallade läckande kablar – i princip en coaxialkabel med hål upptagna i skärmen. Arrangemanget möjliggjorde att radioenergi (elektromagnetisk strålning) både kunde släppas ut respektive släppas in mot koaxialkabelns vågledare.

Till sidans början…