Saltsjöbanan


På Saltsjöbanan installerades 1961 ett kommunikationsradiosystem, som i stora drag, mycket liknande systemet på Lidingöbanan. Svenska Radioaktiebolaget erhöll fick detta uppdrag. Antagligen beroende på att också bussarna i området, var närbesläktade bussbolag (BSBV och BSV) till Saltsjöbanan. Dessa var utrustade med radiosystem från SRA. Foto: Spårvägsmuseet*.


Radiokablage H65 | Foto: Tomas Sjöblom

Historik
Saltsjöbanan Järnvägs AB Stockholm – Saltsjön, förkortat SSnJ ägdes av Wallenberg, såsom även bussbolagen i området. Svenska Radioaktiebolaget var också ägt av Wallenbergsfamiljen, så valet av leverantör var antagligen lätt.

Det har tyvärr inte återfunnits några gamla radioterminaler för Saltsjöbanan på SL. Det närmsta spåret av vad för typ av utrustning som troligen funnits ombord på tågen, är det radiokablage som finns kvar i den Scania CF Björknäsbuss på spårvägsmuseum, H65, 7062 – i klassisk gul färgsättning med svart bård. Kablarna som ligger kvar på hatthyllan bakom förarplatsen hör till en samtida mobil radiostation SRA CNT-43. En 80 MHz rörbaserad radio med upp till 40 W uteffekt. Fyra 4 kanaler och möjlighet till passning, med en liten smidig manöver med kanalvred, volym och brusspärrsknapp.

SRA CNT-43 | Källa: Svenska Radioaktiebolaget på Facebook

Storno CQL 612 | Picture: hambazar.unas.hu

Senare system
Till slutet av 60-talet byttes radiosystemet ut till ett 160-MHz system från Storno. Ombord på tågen installerades den nya integrerade mobilstationen CQL 612. Denna var en utveckling av Storno CQM 612 – och skillnaden låg i att både manöver och radiostation var i en och samma kapsling. Detta nya systemen hölls i liv i c:a 15 år, tills den stora renovering och ombyggnad av Saltsjöbanan som skedde 1976.

Då trafikeringen återigen startade, då med nya järnvägsfordon av typ C10/C11, som var i form av  ombyggda”överblivna” tunnelbanevagnar modell C8 från tunnelbana 3. Dessa var tänkta att trafikera en bra mycket större 3’e tunnelbanesystem, än det som färdigställdes. Vid samma tidpunkt installerades återigen en Storno i fordonen, men denna gång en traditionell CQM 612 med en för SL specialutvecklad manöverpanel. Denna gång, då som ett helt nytt en radiosystem med samtalsstyrning och selektivanrop, jag har inte speciellt mycket information om detta system heller. På tågledningen i Neglinge placerades en Storno bordsmanöver CB 680, som också fanns på många andra ställen inom SL-koncernen.

Teckningen nedan visar Stornoradions manöver i tågen fram till 1975, klicka på bilden så ser du en radioinstruktion från Baningenjören. Den under bilden visar hur manöverpanelen såg ut efter 1976. Det fanns även radioinstallationer i radiobilar och lok samt bärbar radio.

Manöverpanel Saltsjöbanan före 1975 CQL 612 | Källa: Radioinstruktion Saltsjöbanan
Manöverpanel Saltsjöbanan efter 1976, CQM 612 | Foto: Tomas Sjöblom
CQM 5112 | Foto: Tomas Sjöblom
Motorola Radios GP 300 | Foto: Tomas Sjöblom

Fisksätra vattentorn | Foto: Tomas Sjöblom

Basstationen för detta system placerades på Fisksätra vattentorn (huvudbasen). På Neglinge station placerades en reservbasstation, och vid Stadsgårdstunneln respektive Henriksdalstunneln, installerades tunnelbasstationer anslutna mot en antennkabel av samma modell som  i tunnelbanan. Som basstation valdes “naturligtvis” återigen Storno CQF 612. På bilden från 1995 syns Storno basstation CQF 612, till höger i bakgrunden. I förgrunden, utställda (men ej ännu inkopplade) basstationer för det nya Tågradiosystemet.


Det nya systemet från 70-talets mitt, fick vara kvar fram till det att SL 1993 anskaffade sitt nya gemensamma tågradiosystem SmartZone från Motorola.