BILTELEFONNÄTET

Biltelefonnätet
Foto: Wikipedia

Åren innan det 1963 invigda Fordonsradiosystemet använde Spårvägen stadens  så kallade Biltelefonnät. Avsnittet berättar historien om Biltelefonnätet som ursprungligen driftsattes 1952.

Bakgrund

Biltelefonnätet i Stockholm drevs av Stockholms stad  och tillgodosåg staden kommunikationsbehov för främst den tekniska driften vid Elektricitetsverket och Spårvägen.  Med dagens ögon, kan man likna det vid ett pionjärsystem, och som en föregångare till spårvägens Fordonsradio och stadens senare MFO Radio.

Spårvägsdriften krävde ett stort behov av kommunikation, för att effektivt lösa sin trafikuppgift. Innan radiokommunikation var en kommersiellt tillgänglig produkt, bedrev man trafikledningsarbete med hjälp av bland annat telefoni. Förare kunde med hjälp av med “öronmärkta” telefonpengar och polletter ringa samtal till sin trafikledning. Det fanns också ett fast uppkopplat nät av spårvägens egna telefonanknytningar, som var utplacerade på strategiska platser.


Så tidigt 1952 nyttjade Spårvägen Stockholm stads Elektricitetsverks radioanläggning Biltelefonnätet, för bland annat bilburna trafikbefäl i yttre tjänst. Denna radioanläggning gjorde också tjänst för Spårvägens montage- och reparationsvagnar. Spårvägen hade från start två radiobilar av modell Volvo Duett (Pv 444). Allt eftersom trafiken utökades införskaffades fler bilar, bland annat Mercedes 180 och Volvo Amazon 121. 1955 fanns det åtta fordon (radiobil 14 – 17 och servicebilarna 11 – 13 samt 18) med monterad radio. Verksamheten var i det närmast polisiärt organiserad, och styrdes från Spårvägens Trafikcentral “Centralövervakningen” på Tegnérgatan. Den första äldre bilden är från omkring 1953. Den andra – och senare bilden, är från 1956 och visar trafikmästare Carl Johren (förgrunden) och trafikmästare Åke Danielsson (bakgrunden) in action vid trafikledningsbordet på Trafikcentralen. Åke Danielsson återkommer i en beskrivning av Icarus, på en färgbild från Tunnelcentralen 1974. Då som Övertrafikmästare och föreläsare på en utbildning av nya trafikledare.

Biltelefonnätet
Centralövervakningen 1953 | Foto: Spårvägsmuseet*
Biltelefonnätet
Centralövervakningen 1956 | Foto: Spårvägsmuseet*

Icarus

Fordonsinstallationer
Den i bilarna installerade radioanläggningen för Biltelefonnätet var mycket utrymmeskrävande, en baklucka på en personbil upptogs i sin helhet. Den rörbestyckade radion, en 20 W frekvensmodulerad bilradiostation levererades av SRA (Svenska Radio Aktiebolaget) bestod av tre separata delar. Sändare, kraftaggregat (omformare) och mottagare samt längst till vänster ett separat 12 V radiobatteri i en ventilerad plåtkapsling. Fram hos föraren monterades även en manöverenhet, med bakelitlur (med stor klyka) och mikrofon samt högtalare. Som komplement till den fordonsinstallerade radion, fanns också en “bärbar” radiostation som var möjlig att bäras med i ett ryggsäcksliknande arrangemang. Radiostationen var snarlik den militära radion RA 120 (länk till Grön Radio). I civilt utförande hette radion SUF 21. Radiostationerna låg i 40 MHz-bandet, med en kanalindelning på 50 kHz. Bilderna nedan visar en radiobil från SS (Volvo Pv 444) med de här beskrivna två radioanläggningarna, en bärbar respektive en fast installerad. Via denna hemsida Komradio kan bilder på snarlika installationer i polisbilar ses.

Biltelefonnätet
Radioinstallation i fordon | Fotokombination: Spårvägsmuseet*
Biltelefonnätet
SRA, sändare AFM-1440 och mottagare MFM-244 samt kraftaggregatet KAL-144 | Foto: Digitalt Museum

Vid Vanadislundens vattenreservoar installerades för Biltelefonnätet en fast basstation”huvudstationen” med en frekvensmodulerad simplexfrekvens med c:a 8 meters våglängd (40 MHz) – vilket var det allmänt förekommande frekvensområdet vid denna tidpunkt. Huvudstationen kontrollerades med två manöverplatser placerade på Elverkets driftkontor samt i Tule omformarstations kontrollrum. Via manöverplatserna kopplades radiosamtalen vidare via Tules lokaltelefonät till bl.a. Spårvägens trafikcentral (Tct) och Spårvägens ledningsmästarkontor vid Ringvägshallen.

1953 hade Stockholms Spårvägar installerat mobila radiostationer i följande åtta fordon:
● Ledningsnätets vaktbil SIQ 11 (Volvo Pv 445) och ledningsnätets montagevagnar SIQ 12 samt SIQ 13
● Trafikavdelningens patrullbilar SIQ 14 och SIQ 15 samt SIQ 16 och SIQ 17 (Volvo Pv 444)
● Verkstadsavdelningens servicebil SIQ 18 (Volvo Pv 445)

Trafikavdelningens patrullbil | Fotokombination: Spårvägsmuseet*

Bilderna ovan, som visar en Volvo Pv 444 med en SRA M/44 i bakluckan, manöverpanel i handsfack, den bärbara SRA SUF 21 och bärbart in action. Detaljbild på manöverpanel – nedan.

Biltelefonnätet/Teknik
Instruktion | Källa: Scannad instruktion från Spårvägsmuseet
Biltelefonnätet/Teknik
SS verkfordon med anropskoderna SIQ18 samt SIQ12 och SIQ13 | Fotokombination: Spårvägsmuseet*

Till slutet av 50-talet hade det ursprungliga biltelefonsystemet bytts ut mot en snarlikt, men nu med tre basstationsplatser och arbetande på 160 MHz. Basstationerna var placerade på Vanadislundens vattenreservoar (kanal 1), Mosebacke vattentorn (kanal 2) och Trekantens vattenreservoar (kanal 3). Kanalindelningen antyder att kapaciteten från det första systemet hade ett utökningsbehov, då respektive kanal hade sina exklusiva användare. Kanal 1 var till för Elverkets driftkontor, kanal 2 för Spårvägens trafikcentral och kanal 3 för Elverkets televerkstad. Allt enligt en instruktion daterad  3 april 1956.


Bil på öppen gatan
Sist en kortfilm som visar vardagen för radiopolisen i Stockholm på mitten av 50-talet. Ursprungligen en reklamfilm för SRA och dess varumärke Radiola.
Källa: Filmarkivet