Så tidigt som i början av 1950-talet användes den första generationen av landmobil radiokommunikation för Stockholms stads tekniska drift. Spårvägen som då var en del av stadens ansvar, använde också systemet för dirigering av tekniska verksfordon och trafikledningsfordon. Systemet kallades för Biltelefonnätet.
Biltelefonnätet i Stockholm drevs av Stockholms stad och tillgodosåg staden kommunikationsbehov för främst den tekniska driften vid Elektricitetsverket och Spårvägen. Med dagens ögon, kan man likna det vid ett pionjärsystem, och som en föregångare till spårvägens Fordonsradio och stadens senare MFO Radio.
Spårvägsdriften krävde ett stort behov av kommunikation, för att effektivt lösa sin trafikuppgift. Innan radiokommunikation var en kommersiellt tillgänglig produkt, bedrev man trafikledningsarbete med hjälp av bland annat telefoni. Förare kunde med hjälp av med ”öronmärkta” telefonpengar och polletter ringa samtal till sin trafikledning. Det fanns också ett fast uppkopplat nät av spårvägens egna telefonanknytningar, som var utplacerade på strategiska platser.
Det ursprungliga systemet 1952 arbetade på 40 MHz-bandet (≈ 8 meters våglängd). Det senare systemet 1959 arbetade på 160 MHz (≈ 2 meters våglängd).
Så tidigt 1952 nyttjade Spårvägen Stockholm stads Elektricitetsverks radioanläggning Biltelefonnätet, för bland annat bilburna trafikbefäl i yttre tjänst. Denna radioanläggning gjorde också tjänst för Spårvägens montage- och reparationsvagnar. Spårvägen hade från start två patrullbilar av modell Volvo Duett (Pv 444). Allt eftersom trafiken utökades införskaffades fler bilar, bland annat Mercedes 180 och Volvo Amazon 121. 1955 fanns det åtta fordon (radiobil 14 – 17 och servicebilarna 11 – 13 samt 18) med monterad radio. Verksamheten var i det närmast polisiärt organiserad, och styrdes från Spårvägens Centralövervakning på Tegnérgatan. Den vänstra äldre bilden är från omkring 1953 med okända trafikmästare. Den högra och senare bilden är från 1956 och visar trafikmästare Carl Johren (förgrunden) och trafikmästare Åke Danielsson (bakgrunden) arbetandes vid trafikledningsbordet på Centralövervakningen. På trafikledningsbordet syns mellan trafikledarna en radiomanöver för bordsplacering.
Centralövervakningen 1953
Foto: Okänd (Spårvägsmuseet 2017-A5401)
|
Centralövervakningen 1956
Foto: Okänd (Spårvägsmuseet 2017-A12100)
|
Åke Danielsson återkommer i avsnittet Icarus på en färgbild från Tunnelcentralen 1974. Då i rollen som undervisande Övertrafikmästare och föreläsare på en utbildningsomgång av nya trafikledare.
Den fordonsinstallerade radioanläggningen för Biltelefonnätet var mycket utrymmeskrävande, en baklucka på en personbil upptogs i sin helhet. Den rörbestyckade radion, en 20 W frekvensmodulerad bilradiostation levererades av SRA (Svenska Radio Aktiebolaget) bestod av tre separata delar. Sändare, kraftaggregat (omformare) och mottagare. längst till vänster syns ett separat 12 V stationsbatteri i en ventilerad plåtkapsling. Fram hos föraren monterades även en manöverenhet, med bakelitlur (med stor klyka) och mikrofon samt högtalare. Som komplement till den fordonsinstallerade radion, fanns också en ”bärbar” radiostation som var möjlig att bäras med i ett ryggsäcksliknande arrangemang. Radiostationen var snarlik den militära radion RA 120 (länk till Grön Radio). I civilt utförande hette radion SUF 21. Bilderna nedan visar en patrullbil (radiobil) från Spårvägen −Volvo Pv 444, med det här två beskrivna radioanläggningarna, den ”bärbara” i baksätet respektive den fast installerade i bakluckan. Via denna hemsida Komradio visas bilder på snarlika installationer i polisbilar.
Trafikavdelningens patrullbil
Foto: Okänd (Spårvägsmuseet 2017-A5623)
|
Trafikavdelningens patrullbil radioinstallation i bakluckan
Foto: Okänd (Spårvägsmuseet 2017-A4648)
|
Trafikavdelningens patrullbil ”bärbar” radio
Foto: Okänd (Spårvägsmuseet 2017-A5621)
|
Vid Vanadislundens vattenreservoar installerades för Biltelefonnätet en fast basstation ”huvudstationen” med en frekvensmodulerad simplexfrekvens med c:a 8 meters våglängd (40 MHz) – vilket var det allmänt förekommande frekvensområdet vid denna tidpunkt. Huvudstationen kontrollerades med två manöverplatser placerade på Elverkets driftkontor samt i Tule omformarstations kontrollrum. Via manöverplatserna kopplades radiosamtalen vidare via Tules lokaltelefonät till bl.a. Spårvägens Centralövervakning (Trafikcentralen, Tct) och Spårvägens ledningsmästarkontor vid Ringvägshallen.
1953 hade Stockholms Spårvägar installerat mobila radiostationer i följande åtta fordon:
● Ledningsnätets vaktbil SIQ 11 (Volvo Pv 445) och ledningsnätets montagevagnar SIQ 12 samt SIQ 13
● Trafikavdelningens patrullbilar SIQ 14 och SIQ 15 samt SIQ 16 och SIQ 17 (Volvo Pv 444)
● Verkstadsavdelningens servicebil SIQ 18 (Volvo Pv 445)
Förarplats Volvo Pv 444 med manöver för radio
Foto: Okänd (Spårvägsmuseet 2017-A4652)
|
Vagnavdelningens servicefordon SIQ 18
Foto: Gunnar Ekelund (Spårvägsmuseet 2017-A6570)
|
Montagevagn Magirius för kontaktledning 1958
Foto: Okänd (Spårvägsmuseet 2017-58-913)
|
Till slutet av 50-talet hade det ursprungliga biltelefonsystemet bytts ut mot en snarlikt, men nu med tre basstationsplatser och arbetande på 160 MHz. Basstationerna var placerade på Vanadislundens vattenreservoar (kanal 1), Mosebacke vattentorn (kanal 2) och Trekantens vattenreservoar (kanal 3). Kanalindelningen antyder att kapaciteten från det första systemet hade ett utökningsbehov, då respektive kanal hade sina exklusiva användare. Kanal 1 var till för Elverkets driftkontor, kanal 2 för Spårvägens trafikcentral och kanal 3 för Elverkets televerkstad. Allt enligt en instruktion daterad 3 april 1956.
Bil på öppen gatan
Sist en kortfilm som visar vardagen för radiopolisen i Stockholm på mitten av 50-talet. Ursprungligen en reklamfilm för SRA och dess varumärke Radiola.
Källa: Filmarkivet
