Bakgrund och upphandling
Under 90-talets sista skälvande år, återuppväcktes idéerna att ersätta de gamla systemen på södra sidan med något helt nytt. De gamla diversifierade systemen hade verkligen redan uppnått utbytesmognad – men under rådande regim på AB SL och SL Bansystem AB var initiativ- utrednings- och beslutsvägar inte helt klarlagda, därför dröjde besluten.
Hur som, till slut enades om upphandling och c:a 30 miljoner kronor avsattes för investeringen. Målet var att byta ut all radiokommunikationsutrustning i Östra och Södra trafikdistriktet, och ersätta det med ett nytt och gemensamt system. Tankarna låg på att i viss mån kopiera funktionalitet från det norra systemet. Efter förstudie och specifikationsarbete annonserades upphandlingen.
Anbud kom i huvudsak in från Rohde & Schwartz, Nokia samt Motorola. Alla tre leverantörerna var bekanta för SL i en eller annan form – då affärer för både radiokommunikation och transmission hade gjorts tidigare med dessa. Anbudsutvärdering påbörjades och relativt snart fastställdes en intern rangordningslista. En utvärderingsresa för att se referensanläggningar företogs luciaveckan 1998 till Chicago (Motorola) och Saarbrücken/München (Nokia) samt Berlin (Rodhe & Schwarz). Relativt direkt därpå, så tog SL sitt tilldelningsbeslut att låta affären gå till Nokia, parallellt med att Nokia också fick (via en separat sidoupphandling) uppdraget att installera ett mikrovågsradiolänknät till SL.
Systemet SL anskaffade var ett MTP 1327 system, och således av samma standard som det befintliga systemet för Norra och Västra som varit i drift sedan 90-talets början. Nokias varumärke för sitt MPT-system var Actionet. Vid denna tidpunkt hade utvecklingen av digital landmobil radio (Tetra) varit igång ett slag. Utvecklings- och marknadsledande var Nokia tillsammans med Motorola. SL snuddade vid tanken – men vist nog bortsåg från detta, att istället för analog konventionell radio upphandla digital Tetra. Tiden för SL var ännu inte mogen… Mer om detta i avsnittet BussKom.
Trunkad radio
Parallellt påbörjade SL en intern studie (som jag ledde) att på södra sidan avveckla de gamla och otidsenliga basstationsplatserna och bygga upp en ny struktur på nybyggda platser – i egen regi och tillsammans med mobiltelefonoperatörerna. Tanken var att ha ett förslag på 20-tal förutbestämda platser att presentera för den kommande leverantören. Sedan skulle teoretisk radioplanering i en datormodell företas för att utröna och optimera exakt vilka platser (c:a 15 stycken) som skulle räcka för ändamålet – och sedan påbörja en site-entreprenad, jämte den presumtiva radioleverantörens systemleverans till SL. De platser som till sist valdes ut var till stor del lokaliserade till de olika master som mobiltelefonoperatörerna hade på Södertörn och på Värmdölandet. Dessa ställdes till SL:s förfogande mot en inplaceringsavtal.
I samma veva, jobbades det också med transmissionsplanering till alla de c:a 15 nya siter som skulle anläggas. SL hade inga egna förbindelser (förutom till några få, ex. Skattehuset och Norsborg). Legio var att då hyra analoga förbindelser av Telia – så var det utfört till de allra flesta platserna på Norra Bussradion. Men SL ville få en långsiktighet, robusthet och en högre tillgänglighet än vad som ofta var fallet med hyrda förbindelser. Efter en separat transmissionsförstudie beslöts att handla upp ett nytt redundant radiolänknät – som från merparten av det nya planerade basstationsplatserna, skulle anslutas mot SL:s befintliga optiska fiberkommunikationsnät.
Systemöversikt Södra bussradion
Basstationer
Systemets basstationer kom från Nokia och kallades kort och gott BS, och var uppbyggda med en basstationstyp modell B58. Basstationskabinettet innehöll 1-4 basstationsenheter, motsvarande antal linjeöverdrag (LIC), kraft och övervakning samt hybridcombiner och antennfilter. Basstationen B58 var i grunden inkråmet från Nokias/Mobiras gamla mobila radiostation RD58 ”ActionMan”, som modifierats kompletterats med ett slutsteg och byggts in i ett robust ytterhölje för 19” rackmontering.
I SL:s fall – då det tillgängliga spektrumområdet som PTS tillhandahöll inte passade in på Nokias standard produktsortiment, erhölls en speciellt SL-modifierad version. Det som krävdes av en basstation med 30 MHz duplexavstånd, för sändning på 378 MHz och mottagning på 408 MHz. Detta var lite speciella förhållanden som då rådde på den tiden, innan hela 400 MHz bandet reformerades till införandet av Tetra. Nedan en situationsbild på en basstationsinstallation för Bussradio södra.
MX64
Centralsystemet placerades (Mobile Exhange) i det relativt nybyggda telerum som fanns på ledningscentralen för Tunnelbana två (röda linjen) sedan början av 90-talet. Rummets befintliga yta ökades ut genom att ett intilliggande kontorsutrymme togs i anspråk, allt för att härbärgera den nya radioväxeln MX 64 från Nokia.
Operatörsplatser
För att tillfredsställa kravbilden från användarna att på ett effektivt sätt etablera radioanrop som anpassats efter trafikering (omlopp innehållande körinstruktioner på linje/tur), ingick en 3’parts applikation. Programmet kallade MELMAC och utvecklades åt Nokia i Tyskland/Baldham – utanför Berlin på det lilla mjukvaruföretaget MET System and Applikationshaus, där Jens Mullak då regerade. Jens som låg bakom MELMAC [Windows 4.0] samarbetade under 90-talets första del med Gerhard Mekiffer som i sin tur låg bakom Norra Bussradions applikation OnSys [SCO UNIX]. Trots de väsensskilda OS-plattformarna, så liknande i stor grad funktionellt naturligtvis dessa olika system varandra väldigt mycket. Till operatörsplatsen tillhörde en CP2/CP3 ”Control Point” talutrustning i form av en vanlig Nokia systemtelefon.
Slutet
Måndagen den 26 mars 2007 stängdes Bussradio Södra ned – f ö samma dag som det analoga TV-nätet i Stockholm släcktes. Systemet ersattes då fullt ut av ett nytt gemensamt radiosystem för all SL:s busstrafik. Systemleverantör för det nya digitala TETRA-systemet var Motorola och systemet kallades för BussKom.