Fordonsinstallationer

Fordonsinstallerad radio
Som mobil radiostation valde Spårvägen till Fordonsradion den 8-kanals kristallstyrda radiostationen Storno CQM 19-25 (Stornophone-V, från Storno). V:et utlästes på engelska till Viscount (en engelsk mellanadlig titel), men på spårvägen blev det synonymt med Viking. Radion en mycket robust mobil radio som bestod av två delar. Radiodelen var i form i en tålig damm- och vattentät plåtkapsling, och en manöverpanel (betjeningsbox) – som var inrymd i en elegant låda i benvit plast. Manöverpanelen till Fordonsradion innehöll bland annat kanalväljare och volymkontroll samt en inbyggd högtalare och anslutning för mikrofon. Radiodel och manöverpanel sammankopplades med en multikabel.

I reklambladen för utrustningen, framhävdes det lilla formatet (50 % mindre än tidigare modeller) och att radiostationen delvis var transistoriserad, det vill säga följde den allmänna utvecklingen som innebar att radiorör snart skulle bli historia. Men i början på 60-talet, var transistorer för högre frekvenser och effekter inte var helt utvecklade. Så till bland annat effektslutsteg var man fortfarande tvungen att använda radiorör. Radiodelen vägde nästan 7 kg och hade måtten 25×33 cm och var 10 cm hög. Den kunde valfritt anslutas till 12 eller 24 V likspänning. Sändarens effekt var på 10 W, och förbrukade 75 W i sändning och 20 W i mottagningsläge. Det fanns möjlighet att koppla in en sparfunktion som sänkte effektförbrukningen till 12 W, med då fick man vänta i 30 sekunder innan sändarrören åter värmdes upp, innan det var möjligt att sända. Sparfunktionen användes inte i spårvägens bussinstallationer. Den version spårvägen valde var en VHF-station av typen CQM 19-25. Stationstypen introducerades så tidigt som 1960, och var i produktion fram ända till 1966. Till radiostationen hörde manöverpanelen ”Control Box” CB 19-1.

Bärbar radio
För bärbart behov valde spårvägen 1967 en Stornoprodukt som hade lanserats redan 1963. Det var den helt nya heltransistoriserade stationen Stornophone CQP 512. Den bärbara radion (lommeradio) som för sin tid verkligen var kompakt (ungefär 20 cm hög 7 cm bred och 3 cm djup), vägde 750 gr inklusive ett integrerat uppladdningsbart Nickel-Cadmium batteri och antenn. Metallkapslingen var både vatten- och dammtät. Sändareffekten var 500 mW, och ett batteri beräknades klara ett åtta timmars arbetspass, om sändaren nyttjades max 10 % av denna tid. Både den bärbara och den mobila radiostationen var förberedd för selektiva radiosystem. Radiostationen var uppbyggd med små kretskortsmoduler, sammanbundna sinsemellan med en intern kabelstam.

De bärbara radiostationerna bestyckades främst med kanal 5. Radion var då i första hand till för SL:s trafikbiträden och trafikvakter, som hjälpe till på stan med trafikärenden och rapporterade in trafikläget till Tyc. Radion fick på senare tid också tjänstgöra för bland annat SL:s elektrosektion, som ett bärbart komplement till de mobila radiostationerna i servicebilarna.

Manöverpaneler, bussar
I spårvägens trafikfordon installerades radiostationen och för spårvägen specialframtagen manöverpanel. Den första versionen hade förutom den stora framträdande vridomkopplaren för kanalval, tre fyrkantiga signallampor. Senare kom en med annorlunda design, dock fortfarande med den karakteristiska kanalomkopplaren med fyra lägen. Den tidigaste versionen av manöverpanel installerades i ex. Volvo bussar (H20), trådbussar och spårvagnar.

Det senare och mer allmänt förekommande typen av manöverpanel installerades främst i bussar. Denna modell  fanns i två versioner.  En med horisontell och en med vertikalt utförande, för anpassad montering i olika fordonstyper, allt eftersom förarplatsen var designad. Panelerna var indikeringsmässigt något förenklade jämför med sin föregångare. Med sina bakgrundsbelysta ljusöppningar, kanalväljare och sändningsomkopplare samt ljuskontroll, var panelerna föredömligt enkla i sitt handhavande. Radions högtalare och mikrofon sammankopplades med bussens ordinarie högtalaranläggning med tillhörande svanhalsmikrofon. Den tidiga versionen var en standard Storno högtalare och mikrofonförstärkare monterade invid varandra. Senare version blev en speciellt integrerad spårvägsanpassad högtalarkapsling med inbyggd mikrofonförstärkare.

Funktioner
Radion i fordonet var alltid påkopplad under färd. Kanalomkopplaren skulle alltid stå i läge A, så länge samtal inte förekom. I den äldre typen av manöverpanel tändes ”UPPTAGET” då andra samtal pågick på kanal A, samt vid egen sändning på kanal A, och fungerade i princip då som en upptagetindikering. Även lampan ”SÄND.ANROPSKANAL” som sändningskontroll, tändes vid egen sändning på anropskanalen. Efter det att ett anrop till Tyc besvarats, beordrades föraren att ställa sin kanalomkopplare till läge 1, 2 eller 3, och där fortsätta samtalet. Lampan ”TAL-KANAL” tändes således vid sändning på en av dessa tre kanaler. För att radion skulle sända, måste den återfjädrande sändningsomkopplaren manövreras. Automatiskt kopplade då svanhalsmikrofonen om från bussen interna högtalarsystem till radion. Lampljus på panelen kunde justeras med en omkopplare märkt ”LAMPLJUS” och högtalarvolymen var möjlig att justera i två lägen, med hjälp av en separat omkopplare under högtalaren märkt ”HÖG-LÅG”. I den senare typen av horisontell och vertikal panel, förenklades funktionen. En rund lampindikering ”UPPTAGET” indikerade helt enkelt om inställd kanal var upptagen, eller att man själv sände på den samma. Den andra runda indikeringslampan ”TILL” indikerade om radion var påslagen. Utöver kanalomkopplaren fanns vredet för steglös kontroll lampljus, en steglös volymkontroll för högtalare (istället för omkopplaren på högtalaren) samt en återfjädrande sändningsomkopplare.