Vid mitten av 80-talet så ökade kommunikationsbehovet för SL:s underhålls- och servicepersonal inom bana, el, tele, signal och rulltrappa samt VVS. En anskaffning av ett radiosystem vid sidan om Tunneltågsradion var nödvändigt. Bilden visar radiosystemets manövertelefon. Avsnittet berättar historien om SL:s Serviceradio.
Trycket på Tunneltågsradion och dess kanal 3 för jourledning och servicesamtal, som sedan 1975 förutom trafikledning på TUB 3 (blåa linjen) – också brukats för att leda dessa resurser, började bli väl ansträngd. Efter en kortare utredning gick SL till handling och specificerade samt upphandlade ett nytt system för serviceradio (kanal 4), förkortades SLR. Valet föll på det danska ingenjörsföretaget H. Mortensen, som 1984 blev leverantör av utrustning för systemet serviceradio. Företaget var ett relativt nystartat (1981) av ingenjören Hardy Mortensen, men var redan välrenommerat i kommunikationsradiobranschen – för bland annat sina specialtillverkade lösningar och system. Idag finns företaget kvar under namnet IHM P/S.
Teknisk utrustning
Systemets huvudbasstationens sändare installerades på Skattehuset, centralutrustningen (tre 19″ rackar om vardera 3 HE) installerades i Tunnelcentralens teknikrum. Mot basstationens sändare kunde upp till åtta diversitetsmottagare anslutas i stativet. Endast två mottagare installerades – Skattehuset och Ensta vattentorn.
Basstationen för serviceradion på Ensta kan ses på SLR basstation Ensta tillsammans med Roslagsbanans basstation. Det är den högt upp hängande väggmonterade kapslingen.
Planerat (men blev aldrig utfört), var att också installera mottagare i, Södertälje (Igelstaverket), Handen (Brandbergen) och Mälarhöjden. Systemet byggdes inte för täckning i tunnelbanan, utan endast ovan mark. Centralutrustningen anslöts mot SL:s nya elektroniska telefonväxel (A 345). Radiosystemets manöverplats på tunnelcentralen, bestod av en orange dansk designtelefon av fabrikat Kirk (Standard Electric Kirk Comet), som ställdes på det mittersta kontrollbordet för TUC 3.
Systemet arbetade på en vanlig UHF-kanal på 167 MHz bandet, jämte kanalerna som var upplåtna för Tunneltågsradion från Storno. Som mottagare- och sändarutrustning användes Pye standardbasstationer i F400-serien, sändaren T404 och mottagaren R404.
Radiostationer
I systemet användes ursprungligen den handportabla radiostationer Philips 502P, med en påbyggd systemdel utvecklad av AP Radiotelefon. På senare tid anpassades även olika handportabla radiostationer från Ericsson Radio och Storno. Samtliga handportabla radioterminaler i Serviceradion, kunde även användas parallellt i Tunneltågsradion. Det förekom även mobila radiostationer i trafiklednings- och servicebilar, från Ericsson Radio och Storno, med kombinerad Tunneltågsradio och Serviceradio.
Systemet togs ur bruk samtidigt med gamla Tunneltågsradion i mitten av 90-talet, till förmån det det nya Tågradiosystemet från Motorola – Smart Zone.