Fordonsradiosystemet var det första radiosystem som upphandlades för SS/SL-trafiken. Men även utanför staden fanns vid samma tidsepok, radiosystem för busstrafik, då ofta för andra trafikbolags räkning.
När SL i slutet av 60-talet och början på 70-talet – genom Hörjelöverenskommelsen, expanderade stort utanför innerstadens kärna och närförorter, övertog man följande trafikbolag från privat och kommunal/statlig ägo. För SL innebar detta att nya moderna och sammanhållna system för busstrafikledning skulle anskaffas, för att ersätta det gamla och föråldrade systemen från det privata trafikbolagen.
● Stockholm–Saltsjöns Järnväg – SSnJ, som också omfattade busstrafik:
– Busstrafiken Stockholm – Södertörn (BSS) radiosystem infördes 1962
– Busstrafiken Stockholm – Björknäs – Värmdö (BSBV) radiosystem infördes 1962
● Vaxholms Trafikaktiebolag (VTAB) radiosystem infördes 1967
● SJ billinjegrupp, Danderydslinjerna radiosystem infördes ursprungligen ”oklart årtal”
● Mälaröarnas Omnibuss AB (MOAB) radiosystem infördes 1969
● Södertäljelinjerna Södertälje Omnibuss AB (SOAB) saknade radiosystem
● Trafik AB Stockholm Södra Lidingö Järnväg (SSLidJ) radiosystem infördes 1962
● SJ billinjegrupp, Huddingelinjerna radiosystem infördes ursprungligen ”oklart årtal”
● SJ billinjegrupp, Solnalinjerna radiosystem saknades helt
Nedan en bildserie på tidstypiska bussar för denna tidsepok.
BSS Busstrafiken Stockholm – Södertörn vid Handenterminalen 1976
Foto: Peter Gullers (Spårvägsmuseet 2044-40)
|
BSBV Busstrafiken Stockholm – Björknäs – Värmdö vid Borgmästargatan
Foto: Okänd (Spårvägsmuseet 2107-517)
|
VTAB Vaxholmsbuss vid Jarlaplan 1981
Foto: Okänd (Spårvägsmuseet 2107-983)
|
SL (f.d. SJ billinjegrupp Danderyd) vid Vallentuna centrum 1972
Foto: Peter Ödén
|
MOAB Mälaröbuss vid Brommaplan
Foto: Peter Ödén
|
SOAB Södertäljebuss, sakande radiosystem
Foto: Peter Ödén
|
SSLidJ Lidingöbuss vid Ropsten tunnelbanestation
Foto: Leif Dahlqvist
|
SL (f.d. SJ billinjegrupp Huddinge) vid Huddinge station
Foto: Ted Selander
|
Det flesta av bolagen (förutom Solnalinjerna och Södertäljelinjerna) hade egna olika ålderdomliga rörbaserad radiosystem från SRA eller AGA, etablerade i början och mitten av 60-talet. Frekvensbanden som nyttjades var på 80 MHz respektive 160 MHz. Nedan ett axplock av gamla basstationer och frekvenser.
Brölunda
74,2125 MHz (senare återanvänd för SL Färdtjänst)
En mil norr om Norrtälje vid Söderbykarl, fanns denna ursprungliga gamla SJ-basstation (Danderyds billinjegrupp), med både teknikhus och fackverkstorn från mitten av 60-talet. Den var anlagd på Brölundaberget, mitt i skogen ett stycke ifrån körbara väg. Just denna sändarplats var välkänd för SL, för återkommande kraftiga störningar på TV-mottagare i Norrtäljeområdet. När det nya Storno-systemet för Norra trafikdistriktet togs i bruk 1973, avvecklades och glömdes platsen bort av SL. Den återfanns av mig dryga 20 år senare, i samma skick den lämnades. SL tog nu ansvar för att platsen till sist avvecklades på ett korrekt sätt.
I Sveriges Riksdag – proposition nr 38 år 1969, fanns denna basstation (Brölunda 1: 29 i Lyhundra kommun) omnämnd angående ”överlåtelse av staten tillhörig fast egendom”. Huvudanledningen var att ”linjetrafik med buss som administreras vid billinjegrupperna i Solna, Danderyd och Huddinge”, det vill säga ägda av SJ, då skulle överlåtas till AB SL.
Översiktsbild på den återupptäckta platsen 1996
Foto: Tomas Sjöblom
|
Misären inne i det återupptäckta teknikhuset 1996
Foto: Tomas Sjöblom
|
Edinsvägen 1-3
82,7375 MHz (och 77,8875 MHz)
Sändartillstånden för frekvenserna (Televerket Radio) utfärdades ursprungligen i början av 1960-talet på företaget Trafik AB Saltsjöfart.
Avsett 1964 för Värmdölandets bussar, Björknäsbuss – BSBV. Basstationen var installerad på Edinsvägen 1 i Nacka. Jämte sändartillståndet på Edinsvägen, fanns ett motsvarande sändartillstånd på Borgmästargatan 2 i Stockholm på samma frekvenser. Båda basstationsfrekvenserna användes fram 1980, då det gamla systemen ersattes med det nya radiosystemet för Östra- och Södra bussradion. Basstationsplatsen Edinsvägen återanvändes för det nya radiosystemet.
1980 annullerades sändartillståndet på 77,8875 MHz, och sändartillståndet på 82,7375 MHz flyttades över till Lidingö. Där var tanken att komplettera med en extra kanal, och dela upp tågtrafiken och busstrafiken på varsin frekvens. Spårvagnarna behöll sin ursprungliga frekvens på 82,6375 MHz och bussarna använde sig av den flyttade frekvensen 82,7375 MHz. På så sätt lyckades man hålla igång radiokommunikationen på ett kostnadseffektivt sätt och dessutom säkra tillgång på begagnad radioutrustning inom SL. Det två frekvenserna användes på Lidingö under hela 1980-talet, i väntan på nya modernare systemlösningar.
När den nya norra bussradion driftsattes på Lidingö (början av 1990-talet) så övergick ”enligt obekräftade uppgifter” sändartillståndet för bussarna på 82,7375 MHz till Huddinge Taxi (ett bolag i dåvarande SL-koncernen). När slutligen den nya Tågradion togs i drift på Lidingö (mitten på 1990-talet) annullerades sändartillståndet för spårvagnstrafiken på 82,6375 MHz.
Edinsvägen, det större vita byggnaden intill Ektorps vattentorn
Foto: Digitalt bildarkiv Nacka kommun
|
Ullerudsbacken 66 och Nynäsvägen 60
77,8875 MHz (och 82.7375 MHz)
Sändartillstånden för frekvenserna (Televerket Radio) utfärdades ursprungligen i början av 1960-talet på företaget Trafik AB Saltsjöfart.
Avsett 1964 för för Södertörns bussar, Södertörnsbuss – BSS. Basstationen var installerad på Ullerudsbacken 1 i Farsta. Jämte sändartillståndet på Ullerundsbacken, fanns ett motsvarande sändartillstånd på Ringvägen 115 i Stockholm på samma frekvenser. Senare kompletterades sändartillståndet med en basstation på Nynäsvägen 60 (HSB brf Lärkträdet) i Handen och Tallvägen 12 i Ösmo. Båda basstationsfrekvenserna användes fram 1980, då det gamla systemen ersattes med det nya radiosystemet för Östra- och Södra bussradion. Basstationsplatserna återanvändes – förutom Ösmo, inte.
1980 annullerades sändartillståndet på 77,8875 MHz, och sändartillståndet på 82.7375 MHz flyttades över till Lidingö. Där var tanken att komplettera med en extra kanal, och dela upp tågtrafiken och busstrafiken på varsin frekvens. Spårvagnarna behöll sin ursprungliga frekvens på 82,6375 MHz och bussarna använde sig av den flyttade frekvensen 82,7375 MHz. På så sätt lyckades man hålla igång radiokommunikationen på ett kostnadseffektivt sätt och dessutom säkra tillgång på begagnad radioutrustning inom SL. Det två frekvenserna användes på Lidingö under hela 1980-talet, i väntan på nya modernare systemlösningar.
När den nya norra bussradion driftsattes på Lidingö (början av 1990-talet) så övergick sändartillståndet för bussarna på 82,7375 MHz till Huddinge taxi (ett bolag i dåvarande SL-koncernen). När slutligen den nya Tågradion togs i drift på Lidingö (mitten på 1990-talet) annullerades sändartillståndet för spårvagnstrafiken på 82,6375 MHz.
Ullerudsbacken 66 i förgrunden 1963
Foto: Okänd Digitala Stadsmuseet (SSMDia001911)
|
Nynäsvägen 60 i förgrunden Handen station 1960-talet
Foto: Okänd Facebook Handenungar
|
Karl Martins väg 16
77,5375 MHz
För Vaxholmsbussarna (Vaxholms Trafik AB) fanns ett äldre radiosystem från 1967 med en basstation i Vaxholm. Platsen och frekvensen avvecklades, först i samband med anskaffandet av det nya Norra bussradiosystemet i början av 1990-talet.
Karl Martins väg Vaxholm
Foto: Okänd (Vaxholms stad)
|
Sjödalstorget 9
162,1625/170,1625 MHz (SJ billinjegrupp)
82,2875 MHz (färdtjänst kanal 3)
I Huddinge fanns ett från f d SJ-billinjegrupp övertaget gammal system från 1966. Mobila radiostationer var endast installerat i 50 % av trafikområdets bussar. Samma frekvens som sedermera användes för färdtjänstens första system (kanal 2).
Sjödalstorget 1960-talet
Foto: Okänd (Internetmuseums webbring)
|
Radioutredningar och upphandlingar
SL utredde grundligt tekniska samordningsfrågor för alla övertagna bussområdens radiokommunikation, kontra den busstrafik man själva redan producerade. Det var många frågeställningar om bland annat gemensamt samband och positionsövervakning och om hur trafikledning på bästa sätt skulle samordnas. När dessa utredningsförslag var förankrade skred man till verket och påbörjade upphandlingar av nya system som skulle ersätta det gamla systemen.
I januari 1970 skrev SL leveransavtal med Storno för Västra trafikdistriktet (Solnabuss). I december samma år skrevs ännu ett avtal med Storno om leverans till Norra trafikdistriktet (Danderydsbuss). Solnabuss levererades successivt under 1971, och driftsattes fullt ut i början av 1972. För Danderydsbuss levererades utrustningen successivt från hösten 1971 till hösten 1972, och driftsattes fullt ut i början av 1973. I dessa system ingick inte utbyte av Vaxholmstrafikens (VTAB) gamla radiosystem.
För södra trafikdistriktet/Huddingebuss som ursprungligen för SL, hade varit högst önskvärd att prioriteras i den ständigt aktuella kommunikationsradiofrågan, fick dock vänta ytterligare några år på utbyte. Först 1976 driftsattes där ett nytt system från Storno, av samma typ som med framgång hade installerats för Västra och Norra trafikdistriktet. Således blev det återigen Storno, som fick förtroendet att återigen leverera omfattande radioutrustningar till SL. Vid den här tidpunkten fanns det endast Stornosystem på SL. Men det skulle så småningom bli radikal förändring av den saken…
Då den sista pusselbiten i SL:s strategi att bygga likartade bussradiosystem utanför tullarna, och nya system för Östra och Södra trafikdistrikten, i slutet av 70-talet skulle anskaffas, föll slutligen valet på en helt annan leverantör än Storno. Det visade sig nämligen att Storno varit alltför självsäkra på att också få leverera denna sista systemanskaffning för busstrafiken – och därtill, till och med höjt sina priser. Allt salufört via Philips och den lokala återförsäljaren Teleservice AB i Nynäshamn (senare MTR Radiosystem). Vid denna upphandling avvek inte funktionskraven från tidigare upphandlingar. Den nya leverantören Pye, uppfyllde detta men hade en helt annorlunda utformad teknisk lösning av det radiosystem som skulle levereras till SL.
Pye Telecommunications Ltd of Cambridge, var ett gammalt brittiskt bolag mellan som var aktivt mellan 1944 och 1985 som hade sitt ursprung från en instrumentmakarfirma från 1800-talets slut. Till andra världskrigets slut hette företaget kort och gott Pye Ltd, och producerade främst kommunikations- och radarutrustningar till dom allierade. I övrigt producerades TV- och radiomottagare för hemmabruk och TV- och radiosändnings- utrustningar, samt vetenskapliga instrument och konventionell två vägs radio (som det här handlar om). 1967 förvärvar Philips Pye, och successivt från 1986 upphör Pye att existera som eget varumärke. Fram till 1996 hankar sig Philips fram i olika konstellationer inom denna marknad där också radiokommunikation hör hemma. Då tar ett engelskt riskkapitalbolag bolag över bl.a. radio kommunikationsdelen, och bolaget Simoco bildas. Det fungerar några år sedan havererar det ekonomiskt återigen. Efter ny rekonstruktion bildas nya Team Simoco och Sepura, idag känd som stor och framgångsrik leverantör av moderna Tetra kommunikationsradioterminaler.
I och med att Pye nu fick uppdraget att slutföra SL:s planer på ett sammanhållna radionät för busstrafiken utanför tullarna, kan det antas att det inte var allt för livat på Storno. Konkurrensen hade hårdnat betydligt för Storno. Företaget hade även i samma period olika ägarförhållanden och en svag ekonomisk utveckling, innan faktiskt varumärket helt försvann från maknaden. Under mitten av 70-talet tar Amerikanska General Electric successivt över hela danska Storno A/S från ägaren Store Nordiske Telegraf Selskab. 1986 övergår samtliga Storno aktier som GE ägde till Motorola, och fram till 1989 heter det danska företaget Motorola Storno Danmark A/S. 1991 försvinner danska Storno helt och hållet. Även Svenska Storno AB, som sköter dom lokala kontakterna med SL får det naturligtvis svårare och svårare på den ostabila marknaden. Redan 1976 lägger sig GE i det svenska företagets affärer, och 1983 säljs det helt och hållet. Sedan håller det bara tre år till innan det blir konkurs 1986, och allt övertas av Motorola. Resten är nutidshistoria.
Veta mer…
Här kan studeras några SL-dokument från början av 70-talet som beskriver strategierna för busskommunikation.
Dokument 1 Dokument 2 Dokument 3
Källor: Arkiv Tomas Sjöblom
Dokument 1: PM angående radio i bussar…
Försättsbladet till PM är signerat av Sven Jonasson (trafikchef), Tage Johansson (teknisk direktör) och Bertil Linnér (överingenjör). Själva PM’et är signerat av Carl-Gustav Ahlström (sakkunnig trafikfrågor), Nils-Olof Källberg (avdelningsingenjör på Verkstadsavdelningen) och Sture Sahlén (ingenjör på Planeringskontoret).
Dokument 2: Anteckningar för sammanträde angående radiokommunikation i bussar.
Dokument 3: Angående radio i bussar med anhållan brådskande beslut i anskaffningsfrågan.