Tågradiosystemet levererades av Motorola. I 80-talets slut hade Motorola utvecklat sitt nya trunkade koncept SmartZone. I en systembeskrivning från 1993 skriver man ”SmartZone is a new ”state-of-the-art” communication system that meets the need for comminication over lage geographic areas...”
Systemöversikt
Nedan ses en översikt av SL:s system, som bestod av en så kallad coresite (centralutrustning) där samtalsstyrning skedde och där anslutningar mot basstationer och manöverplatser gjordes. SmartZone var ett utvecklat koncept från Motorolas föregångare – SmartNet, som endast kunde hantera kommunikation i ett mindre område (me ett fåtal basstationer), jämför med SmartZone som var utvecklat för multipla basstationer och multipla geografiska zoner över stora landytor – och ännu mer avancerad samtalsstyrning.
Centralutrustningen placerades intill den nybyggda trafikledningscentralen för Gröna linjen (TUB 1) i Gullmarsplan. Alla SL:s då – i början av 90-talet, tre nybyggda trafikledningar (Gullmarsplan, Liljeholmen och Västra skogen) utrustades med speciellt utformade teknikrum, där stor hänsyn togs till att minimera EMC och EMP samt upprätthållande av korrekt klimat. Det byggdes också stora UPS-anläggningar för att klara driften under ett längre strömavbrott – om inte då redan befintliga reservkraftsaggregat av någon anledning startade. Kort sagt, ett perfekt utrymme för en ny avancerad radioanläggning.
Gullmarsplans trafikledning placerades högst uppe i det då nybyggda SL-huset på dåvarande Huddingevägen 1 (nu Gullmarsvägen). Huset gränsar mot den bussterminal som invigdes hösten 1990. I den ursprungliga planen för huset, planerades för en restaurang på yta som sedermera blev trafikledningscentral.
Teknik
Kärnan i SmartZone systemet var den redundanta SmartZone Controllern, en dubblerad Motorola industridator med UNIX-operativ. Till denna dator var via ett coax-LAN anslutna till två HP/Apollo 400-arbetsstationer. Dessa fungerade som user- och databas servers för systemet. På SmartZone Controllern kördes radiosystemets samtliga funktioner för den avancerade samtalsstyrningen via av Motorola, speciellt utvecklade applikationsprogramvaror, såsom; Zone Manager och Zone Controller.
Förbindelserna från centralsystemet till basstationer och operatörsplatser, sattes upp i SL-egna digitala transmissionssystem (PDH-system) i optisk fiber och radiolänk samt i – av Telia levererade, hyrda förbindelser. Det lokala förbindelserna på Gullmarsplan i teknikrum mellan olika systemkomponenter i centralutrustningen, byggdes upp av 10 base 2 Ethernet Lan. För ljudinspelning av radiosamtal, installerades en audiologger, loggning användes för att kunna utreda ex. säkerhetsrelaterade händelser och olyckor.
Basstationer
Till systemet anslöts fem basstationer (radio site) från Motorolas Quantar serie. Basstationer anlades på dåvarande Skattehuset, Ensta vattentorn, Fisksätra vattentorn och Sätra vattentorn samt i Rimbo. Med denna placering täcktes tunnelbanan och lokalbanornas samtliga spårsträckningar in. Systemet jobbade på VHF-bandet (167/159 MHz) och hade totalt 16 kanaler till sitt förfogade. Dessa VHF-frekvenser hade SL lyckats sparat (övertygat PTS om denna framtida användning) från gamla Innerstadsradion och Tunneltågsradion samt Serviceradion.
Operatörsplatser
Tågradions 15 operatörsplatser (console) var spridda på respektive banas trafikledningscentral; Gullmarsplan (3), Liljeholmen (3), Västra skogen (2), Bromma (2), Östra station (2) och Neglinge (1) samt AGA (1) och på SL:s driftcentral DLC (1). Operatörsplatserna byggde på Motorolas Centracom II Plus serie.
Centralernas tågradiomanöver bestod av, dels en PC (i486 33 MHz med MS-DOS) samt en ljudinterfacelåda (CIU, Centracom Interface Unit) för mikrofoner och högtalare samt sändningsmanöver ”PTT”, benämnd Centracom II Plus. På PC:n var en speciell Motorolaapplikation – Centracom Elite, installerad. där det med enkel grafik åskådliggjorde de talgrupper som var tillgängliga för samtal. Jämte denna dator/arbetsplats fanns en reservradio med vidhängande bordspanel installerad. I praktiken blev förhållandet omvänt under merparten av systemets driftperiod. Reservradion blev ordinarie manöverplats och den PC-baserade manöverplatsen ställdes i bakgrunden. I panelen monterades en full-keypad manöverpanel till den anslutna mobila radion MCS 2000. Huvudanledning var främst att användandet av olika talgrupper var tämligen litet och över tid statiskt, så en PC-baserad manöver med stor bildskärm blev lite onödigt. Dessutom rådde platsbrist på arbetsbordens ytor.
I huvudsak användes endast en talgrupp per bana för trafikledningssamtal, och ordningsvakter från Trygghetscentralen använde ytterligare tre talgrupper. Speciella talgrupper förekom för även för lednings- och servicesamtal, vid sidan om samtalen till tunneltågs förarna.
Det vanligaste talgrupperna var:
● TUB 1 (gröna linjen) ● TUB 2 (röda linjen) ● TUB 3 (blåa linjen)
● Saltsjöbanan ● Roslagsbanan ● Lidingöbanan ● Tvärbanan
● Nockebybanan ● Djurgårdslinjen ● Spårväg City
● Tryggc N ● Tryggc C ● Tryggc S
Veta mer…
Marknadsföringsbroschyr från Motorola för SmartZone systemetSvensk systembeskrivning
Source: Archive Tomas Sjöblom and Motorola Solutions, Inc.