TUNNELBANESYSTEM 3

Tunnelbanans historia Sundbyberg Hjulstabanan Akallabanan  Västra skogen ställverk

Tunnelbanesystem 3 (TUB 3 och numera kallat Blåa linjen) fanns ursprungligen omnämnt i Stockholms stadsfullmäktiges beslut 1941.

Huvudstabanan
Beslutet (Tunnelbanedelegerade), var en utredning 1940, som var grunden för besluten om utbyggnaden av Stockholms tunnelbana. Det tredje tunnelbanesystemet var ursprungligen tänkt som en bana, utgående från Odenplan, på det första tunnelbanesystemet. Banan namngavs både som Huvudstabanan och Trestadsbanan (Stockholm, Solna och Sundbyberg), och som planerades att sträckta sig nordväst över Järvafältet mot Solna och Sundbyberg och avslutas i Spånga. Station Odenplan byggdes då med försvarsarbeten, så att stationen senare skulle kunna kompletteras med ytterligare två spår och en plattform till. Denna plan realiserades dock aldrig. Antagligen delvis av samma resonemang som tidigare vid Gullmarsplan, även det på det första tunnelbanesystemet. Teorin var att införlivades allt för många banor till huvudflödet, så uppstår kapacitets- och regularitetsproblem. Illustrationerna nedan är från publikationerna Generalplan för Stockholm 1952 respektive Stockholms Tunnelbanesystem 1952.

Tunnelbana 3

Tunnelbana 3

Tunnelbanesystem 3
När senare det tredje tunnelbanesystemet − på 60-talet, påbörjades att byggas, utgick man istället från station T-Centralen med dess fyra befintliga plattformar (1 – 4) för det första och det andra tunnelbanesystemet. Två nya plattformar (5 och 6) sprängdes ut i en helt ny station, under den befintliga. Dessutom blev linjesträckningen helt annorlunda, än att passera Sundbyberg och avslutas i Spånga. Det blev en trestegs etapplösning, där etapp 1 omfattade huvudlinjen från T-Centralen till Hjulsta, som först byggdes via Västra skogen (Ingentingskogen) och Hallonbergen (Ör)/Rinkeby och vidare till slutmålet Hjulsta 1975. Etapp 2 blev en avgrening från Hallonbergen till Akalla 1977. Först 1985 ändrades linjesträckningen till Hjulsta att avgrenas redan vid Västra skogen och via Sundbybergs centrum och Rinkeby återigen nå slutmålet Hjulsta. Förlängningen till Kungsträdgården, det nya sydligaste slutläget för både linjerna från Akalla och Hjulsta, station Kungsträdgården kom också till 1977.

För att till fulla kunna realisera 1965 års Tunnelbaneplan med planerade stationslägen längst ut på tunnelbanesystem 2 – både i norr och sydväst och för en stor del av tunnelbanesystem 3, krävdes nu samverkan vid planering och byggande samt drift, med omgivande kommuner till Stockholm. Samverkan uppnåddes 1966 genom att Stockholms stad och Stockholms läns landsting upprättade Kommunalförbundet för Stockholms stad läns regionala frågor (KSL). Förbundet blev nu huvudman för det fortsatta tunnelbanebyggandet – till skillnad från tidigare Stockholm stad. 1971 upphörde KSL och dess uppgifter överfördes till Stockholms läns landsting.

Tunnelbana 3Den rådande framstegsoptimismen i kombination med prognoser om en ökad folkmängd i Stockholm, gav  vid handen att något konkret måste göras för att inte oöverstigliga trafik- och bostadsproblem skulle uppstå. Parallellt på riksplanet var miljonprogrammet (samlat program för samhällets bostads- och markpolitik) i rullning, och en mängd med lägenhetsområden skulle uppföras på bland annat Järvafältet. Ett område som låg både både i Stockholms- och Solnas samt Sundbybergs kommun. Järvafältet hade varit i försvarsmaktens ägo, men 1970 lämnade militären området.

Det genom Tunnelbaneplan för Stockholm 1965 som det beslutades att det tredje tunnelbanesystemet skulle byggas. En bana som de-facto till stor del byggdes utanför Stockholms stads gränser. 1959 hade områdets enda spårvägslinje till Sundbyberg via Haga Norra lagts ner.

Det första spadtaget för det tredje tunnelbanesystemet togs den 2 september 1966. En kraftig expansion av bostäder – inom miljonprogrammet, planerades på Järvafältet. Under hela 60- och 70-talet (och i viss mån första hälften av 80-talet exploaterades norra Järvafältet (mot Hjulsta och Akalla) och närliggande områden Sedan tog det så kallade goda åren slut! De goda åren syftade på en period i Sveriges ekonomi och samhällsbyggande som sammanföll med miljonprogrammet (1965–1974), då ekonomin var stark och bostadsbristen löstes genom att bygga en miljon bostäder på tio år. Programmet präglades av ett snabbt, industriellt byggande och fokuserade på att leverera moderna och prisvärda bostäder. Begreppet ”de goda åren” kopplas till den tidsandan av framstegstro och ekonomisk uppgång som rådde under den perioden. 

Veta mer…
Teknisk beskrivning Stockholms tunnelbanesystem 1975.
1975
Källa: Spårvägsmuseet (Arkiv Tomas Sjöblom)