Vid tidpunkten – hösten 1966 då tunneltågsradion anskaffades, lanserade Storno också sin helt nya heltransistoriserade mobilradiostation CQM 600.
Källa: Storno servicemanual (Tomas Sjöblom arkiv)
Källa: SL Radioinstruktion
(Tomas Sjöblom arkiv)
Tunnelvagnsbeståndet var 1966 vid anskaffningen av tunneltågsradion 657 fordon. Av dessa fordon, fanns det 564 fullvärdiga förarhytter. Alla fullvärdiga förarhytter utrustades med möjlighet (antenn och manöverenhet samt kablage) att ansluta en radiostation i. Det totala behovet av radiostationer var 345 st, då klarade man att från depåerna – med marginal att iordningställa och tursätta 75 heltåg. Det motsvarar 4 radioterminaler per 8 vagnarståg, och nedbrutet – en i varje ände/förarhytt av ett 4-vagnståg. På senare tider då tunnelbanan byggdes ut, anskaffades flera radiostationer av samma fabrikat och typ.
Radiomanöver tunneltåg
Manöverenheten ombord på tunneltågen var inte den standardvariant, som kan ses på inledningsbilden ovan (betjeningsbox CB 601). På sedvanligt SL-maner utvecklades och byggdes egna specialvarianter som anpassades till hytternas utformning. För vagntyperna C2, C4 och C5 samt de första levererade C6, konstruerade och byggde SL olika varianter av en utanpåliggande manöverenhet, som placerades ovanför föraren. De bestyckades invändigt med kretskort och komponenter från Storno. För senare vagnstyper – från och med C6 och framåt, byggdes manöverenheten i en panelplåt som fälldes in på höger sida av förarbordet. Där skapades även ett låsbart utrymme där radiostationen placerades. Saltsjöbanans nya vagnar C10/C11 (1975 ombyggda tunneltåg) och Lidingöbanans upprustade spårvagnar, erhöll också en motsvarande manöverenhet på samma plats för sina egna radiosystem. Tunneltågens mikrofon var kombinerad för både radio och trafikantutrop från föraren. Det fanns olika varianter på takhängd eller förarbordsinstallerad mikrofon.
 C4 2460 testombyggd 1969 med C6 förarbord
Foto: Okänd (Spårvägsmuseet)
|
C6 tidigt förarbord 1975 (Isberg)
Foto: Okänd ( Jvm KBDB14748:04)
|
Tunneltåg Cx förarbord 1985 (Tuff-Tuff)
Foto: Tomas Sjöblom
|
Under sent 80-tal byggdes manöverenheterna om och kompletterandes med en strömbrytaren och den röda LED-indikatorn för TUC-PASS. På detta sätt kompletterades en ny ”funktion” i Tunneltågsradiosystemet som möjliggjorde ett semimanuellt centralt högtalarutrop i tunneltågens trafikantutrymmen från Tunnelcentralen – på en särskild order till förarna, att ställa om strömbrytaren. En inte alla gånger väl genomtänkt lösning, och vad jag kan erinra mig kom den sällan till användning.
Radiomanöver för tunneltåg C2, C4 och C5
Foto: Tomas Sjöblom
|
Radiomanöver för tunneltåg C6 och framåt
Foto: Tomas Sjöblom
|
Foto: Tomas Sjöblom
Radiomanöver spårvagnar
Spårvagnarna (A24 och senare ombyggda till A30) på Nockebybanan hade Fordonsradiosystemet installerat (CQM 19-25). Till 1975 byggdes radiostationerna om, och (kanalvredet togs bort och de fyrkantiga lampfönstren sattes igen) för att istället fungera endast på kanalen för TUB 1. Radion erhöll även en speciell tonmottagare som monterades på multikablaget mellan radioenhet och manöverenhet. Med detta arrangemang så undveks att radiosamtalen mellan tunneltåg och trafikledning hördes hos föraren. Endast då spårvagnen enskilt kallades upp (på samma kanal som tunnelbanan 1) med Nockebybanans speciella anropston kunde samtal utväxlas mellan spårvagnsförare och trafikledaren på TUC. Det var först efter senare moderniseringen av spårvagnarna på 80-talet, som Storno CQM 19-25 byttes mot Storno CQM 612 (och tonuppkallningen togs bort). Alla radioinstallationer utöver de i trafikfordon, ex. verklok, radiobilar som fasta manöverplatser (ex. på ställverk och vagnhallar) användes Stornos vanliga standardmanöverenheter (betjeningsbox CB601) anslutna till radiostationen, oavsett modell.
Antenner
Genom åren (1966-2012) har antennens utformning varit en och samma då både det ursprungliga och nya (1993) tågradiosystemet haft kanaler/frekvenser inom VHF-området. Ursprungligen var det företaget Allgon som utvecklade och tillverkade en så kallad slotantenn för bruk på tunneltågen i Stockholm. Två varianter fanns, ALLGON SL 403 och SL 401. Slotantennen krävde en impedansomvandlare, så kallad balun (antenntransformator), som monterades integrerat i koaxialkabeln mellan antennen och radiostationen.
Över tid när Allgon fick nya ägare och förändrade sitt affärsupplägg, så fann antennen och dess formfaktor ett vidare liv hos andra tillverkare. När Allgon upphörde med tillverkningen tog brittiska Skymasts över. På ännu senare tid tillverkades antennen av det svenska företaget VHF Teknik (senare Antennmekanik) – i ett något annorlunda utförande. Från och med skiftet 2012-2013 blev samtliga antenner på tunneltågen utbytta till en helt ny UHF-antenn för spårfordon, i samband med att SL gått över till sitt helt nya digitala Tetra system SL Trafikradio.
 Allgon SL 403
Foto: Tomas Sjöblom
|
Skymasts
Foto: Tomas Sjöblom
|
VHF Teknik
Foto: Tomas Sjöblom
|
Slotantenn, invändigt (liknande ALLGON SL 401)
Photo: Courtesy former Skymasts
|
Innanför kåpan på en slotantenn, ser ser det ut som på bilden ovan. Man kan ana varför antennen ibland också kallades ”strykjärnsantenn”. Just denna ”nakna” variant var installerad på Roslagsbanans, under 1990-talet nyanskaffade X10p fordon.
Alla det tre företag som över tid levererade antennlösningar till tunneltågen, har numer upphört, köpts upp eller ombildats, i en eller flera led. I stor sett ingen sammanhållen historik finns tyvärr att finna…
I produktkatalogen, se på sidan 15 där antennen för Tunnelbanans tåg och Roslagsbanans tåg presenteras.
Allgon produktkatalog sent 1970-tal Thanks to RigPix Database and Wayback Machine. 
Funktionssätt
Tunnelbanans tunneltågsradiosystem använde sig av två sändarfrekvenser (ytkanal och tunnelkanal) per kanal för respektive TUB 1, TUB 2 och TUB 3.
Kanalerna bestyckades och placerades om lott för tunnlarnas basstationer och på huvudsändarna (Skattehuset) bestyckades ytkanalen för respektive bana.
Jämte bärvågen på yt- respektive tunnelkanalerna basstationssändare, modulerades i normalfallet också en så kallad pilotton på 94,8 Hz. Pilottonens syfte var till för att möjliggöra att både tunnelbanans trafikledning och polisens samband på Tunneltågsradion.
– Vid radiosamtal från Tunnelcentralen var pilottonen alltid påslagen, och tunneltågförarna hörde och kunde delta i samtalen.
– Vid radiosamtal från Polisen kunde pilottonen stängas av, och tunneltågförarna stördes inte av samtalen, och hindrades också att sända.
SL:s variant på Stornos mobilradiostation CQM 612 för tunneltågsradion var specialbyggd att då både; automatiskt söka på yt- och tunnelkanalens bärvåg, och detektering pilotton. Mobilstationen sökte således kontinuerligt på inställd TUB-kanals två mottagarfrekvenser tills rätt signalstyrkenivå uppnåddes samt att också en pilotton detekterades . Då låser mobilstationen på den kanalen, och öppnar upp mobilradiostationens högtalare, och ett radiosamband kunde utväxlas.
Varje mobilstation bestyckades ursprungligen med två kanaler, ett för var tunnelbanesystem (TUB 1 och TUB 2). Beroende på vilken banan man körde på, fick föraren ställa in rätt kanal via ett vred på radions manöverenhet. När sedan TUB 3 öppnade för trafik, beställdes en annan variant på mobilstationen med kanaler för TUB 1 och TUB 3.
Det vara enbart tunneltågradions mobila radiostationer i tunneltågen som hade en pilottonsdetektering. Alla andra mobila radiostationer (exempelvis i service- och trafikledningsbilar) hade inget behov, och det gällde också samtliga olika typer av handportabla radiostationer hos SL och Polisen. Alla dessa övriga radioterminaler kunde således ”höra” alla typer av radiosamtal, både från TUC och Polisen.
Bärbar radio, tidiga modeller
Som bärbar radio för Tunneltågsradion, använde SL ursprungligen Stornos äldre CQP 512. 1973 lanserade Storno 1973 lanserade en helt ny bärbara radiostation som successivt skulle ersätta den gamla CQP 500-modellen. Den nya bärbara radiostationen erhöll modellbeteckningen CQP 800. SL anskaffade under senare delen av 1970-talet CQP 812 för Tunneltågsradion. Dessa användes då främst av trafikbefäl i yttre tjänst.
Radiostationen var på sin tid “state-of-the-art” vad gällde design och tekniskt utförande samt den helt universella uppbyggnaden, som i princip inte hade några begränsningar. Det sades att kabinettet på radion kunde bli hur långt som helst, beroende på hur mycket funktioner som kunden önskade lägga till vid beställningen. Alla olika funktioner fanns uppbyggda med moduler i tjockfilmsteknik, som placerades . Det sobra yttre, kännetecknades av den stabila aluminiumkabinettet som var överklädd med svart läder.
Tunneltågsradion användes också parallellt av Polisen i Stockholm för patrulleringsuppdraget ”tunnelbanekommando” i Tunnelbanan. Polisen använde främst andra fabrikat än Storno. Istället nyttjades SRA PN 72 och på senare tid Motorola MX 360. Dessa två sista kom dock aldrig SL själva att använda för eget bruk.
Från vänster till höger i bilden nedan.
– Storno CQP 512
– Storno CQP 812
– Storno CQP 812 U
– SRA PN 72
– Motorola MX 360
Foto: Tomas Sjöblom
Bärbar radio, senare modeller
Under den senare delen av 80-talet, användes ett antal andra fabrikat och varianter av radio för Tunneltågsradion. Detta då systemet tenderade att bli väldigt långlivat, och SL var i behov av ersättare för de gamla Stornoterminalerna 500 och 800. Utbudet av programmerbara radioterminaler i VHF-utförande var stort, så en hel del ansträngning lades ned på att utveckla ”kodpluggar” som passade Tunneltågsradion.
Den framgångsrika bärbara radiostation från Philips-AP modell 502P, specialutvecklades i en version, kombinerad för SL:s Tunneltågsradio och Serviceradio.
Från vänster till höger i bilden nedan.
– Philips AP modell 502P
– Ericsson modell P 304
– Ericsson modell P 404
– Storno CQP 4112 (systemstation, enkelt utförande)
– Storno CQP 4112 Mk II (systemstation, enkelt utförande)
– Storno CQP 4112 Mk II (systemstation med display och fulltangetbord)
Foto: Tomas Sjöblom
Övrigt ”släpbart”
Även i Stornophone 600-serien kunde det levereras en bärbar radiostation, Storno CQP 612. Denna radiostation vägde dock 6 kg – och kunde möjligen definieras som ”släpbar”. Den påminde mycket om första generationens släpbar mobilstationer till NMT-nätet, som såg dagens ljus 10-tal år senare. SL ägde ingen egen CQP 612. Däremot förfogade Storno i Stockholm över ett exemplar med tunnelbanans kanaler, som användes för test och underhåll. Spårvägsmuseet erhöll som gåva från Erik Trudsø Jespersen, 2018 två stycken exemplar av denna radiostation. Mange tak.
Foto: Tomas Sjöblom
I ett sent skede av Tunneltågsradions driftsperiod blev det nödvändigt att installera nya radioterminaler, som ersättning för äldre installationer. I arbetståg (lok) för tunnelbanans spårunderhåll installerades Ericsson C-704. I radiobilar för tunnelbanans yttre trafikbefäl och tekniska jourer (ex. signal och rulltrappa) installerades Storno CQM 6102.
Ericsson C-704
Foto: Tomas Sjöblom
|
Storno CQM 6102
Foto: Tomas Sjöblom
|
Veta mer…
Klassisk marknadsföringsbroschyr Stornophone 600
Källor: Stornotime och arkiv Tomas Sjöblom