Basstationer tunnlar
Under jord installerades för Tunneltågsradio, ursprungligen 45 basstationer i olika driftutrymmen, såsom relärum och elrum samt i vissa fall även monterade fritt ute i spårtunnlar. Basstationen anslöts till respektive stations elförsörjning som också vanligtvis var säkrad med reservkraft. Antennutgången kopplades först till en två-ports effektsplitter (3 dB kopplare), innan den via antenntransformatorer anslöts till antennkablarna i tunneln. Teleförbindelser för fjärrstyrning (2 par för Rx respektive Tx) kopplades sedan via tunnelbanans fjärrtelefonkablar till centralutrustningen på Tunnelcentralen i Gamla stan. Varje basstation var fysiskt kopplad till sina respektive grannbasstationer via antennkabeln som var förlagd längs tunnlarna. På bilderna nedan ses typiska installationer av basstationerna Storno CQF 612. Tunnelbasstationerna sände med 10 W.
CQF 612 Mottagning (Rx)
Mottagardelen i respektive basstationen anslöts med ett teleförbindelse mot centralsystemets terminalutrustning. Vid ett mobilt radioanrop, detekterades detta i basstationer i närheten av anropet. En DC-strömslinga kopplades då från samtliga närliggande basstationer (en så kallad Rx-ström) ut mot sina motsvarande ingångar i centralsystemet (terminalutrustningen). Strömslingans styrka var proportionerlig mot den mottagna fältstyrkan i anropet. På detta sätt valde sedan terminalutrustningen på TUC, den för stunden bästa basmottagaren. På DC-strömslingan överlagrades också en AC-spänning (talet), som motsvarande den mottagna talmodulationen från den anropande mobilstationen via basstation, upp mot mot centralutrustningen.
CQF 612 Sändning (Tx)
Sändardelen i respektive basstation var också ansluten med en teleförbindelse mot centralutrustningen. Vid sändning kopplades från centralutrustningen en DC-spänning (Tx-spänning på 24 V) ut på respektive par för att aktivera samtliga bassändare. Över likspänningen överlagrades också talmodulationen från centralutrustningen via en AC-spänning. Tx-spänningen var möjligt att polvända. Detta användes för en speciell systemfunktion för att sända eller inte sända en s.k. pilotton över bärvågen. Pilottonen användes främst för att hindra störningar i de mobila tågradiostationerna. Vid samtal från TUC var polvändningen i normalläge ”rättvänd manöver” och pilotton sändes överlagrat på bärvågen. Det medförde att specifikt tågets mobilstation detekterade pilottonen och öppnade sin högtalare, så att samtal hördes av föraren i högtalaren. Utan den överlagrade pilottonen på bärvågen från basstationen, var polvändningen ”omvänd manöver” och då öppnade inte tågens mobilstationer sin högtalare. Den omvända manövern (utan pilotton) nyttjades när Polisen använde systemet från sin egna ledningscentral. Se närmare längst ned på denna sida, under rubriken SL och Polisen.
På det här sättet kunde man för en tunneltågsförare skilja på anrop från Tuc eller anrop från Polisen. Även vissa radiomässiga störningar kunde filtreras bort, och tunneltågföraren behövde inte störas av ovidkommande samtal. Bärbara radiostationer och radiostationer i bilar saknade pilottonmottagare/detektor, så dessa enheter var känsligare för ovidkommande störningar i högtalaren. och dessutom kunde alla trafiklednings- och polisledningssamtal avlyssnas. Pilottonen, som var en sinuston på 94,8 Hz genererades i basstationen. Pilottonen var inte hörbar i de mottagande mobilstationernas högtalare.
Foto: Tomas Sjöblom
Foto: Spårvägsmuseet, okänd fotograf
Källa: Tomas Sjöblom arkiv
Foto: Tomas Sjöblom
Tunnelantenn
Antennsystemet i tunnlarna, bestod i att från en tunnelbanestation – och där installerad basstation, utgick det fyra antennkablar. Två åt var håll mot respektive närliggande station, där nästa basstation tog vid o.s.v. Vid längre tunnelsträckor mellan två stationer, installerades en ytterligare basstation mitt på sträckan. Antennen i sig utgjordes av en kraftig bandkabel, RG-86/U (kan jämföras med en gammaldags TV-antennkabel). Då kabelimpedansen var 200 ohm, så blev det nödvändigt ett koppla in ett impedansanpassningsdon/transformator (populärt kallat trumpet) mellan basstationen och bandkabeln.
Foto: Spårvägsmuseet, okänd fotograf
Basstationerna ovan jord
Sändarna för Tunnelbana 1 och 2 i Skattehusets basstation var ursprungligen av den äldre rörbaserade modellen Storno CTF 11, densamma som för Fordonsradiosystemet. För den sist installerade sändaren (1974-1975) – för det tredje tunnelbanesystemet, valdes den transistoriserade CTF 612. På första bilden nedan ses (till vänster) det två nya tågradiosändarna I Skattehuset, jämte de sex befintliga sändarna för det äldre Fordonsradiosystemet.
Mottagarna för Tunnelbana 1 och 2 i Mälarhöjdens basstation var från början av den modernare transistoriserade modellen CRF 612. På den andra bilden nedan ses (till vänster) det två nya tågradiomottagarna i Mälarhöjden , jämte de sex befintliga mottagarna för det äldre Fordonsradiosystemet.
För den nya tågradion såväl som den äldre fordonsradion, bestyckades både yt-sändare och yt-mottagare dubblerat. Det vill säga var förberedda för reservdrift på samtliga kanaler. Detta för att säkerställa kontinuerlig drift av radiosystemet vid fel och planerat underhåll. Tekniska data och systemegenskaper på Tunneltågsradions nya basstationer motsvarade i princip Fordonsradiosystemet gamla basstationer.
Foto: Spårvägsmuseet, okänd fotograf
Foto: Spårvägsmuseet, okänd fotograf
Planerat för ytterligare brödtext…
Skattehuset Mälarhöjden
Centralutrustning
Tunneltågsradions centralutrustning installerades på Tunnelcentralen (Tuc) i kvarteret ICARUS, Gamla stan. Tunnelcentralen var placerad i den södra änden högst upp i huset. I den andra – norra änden huset, var Yttrafikcentralen (Tyc) placerad. Tuc hade varit i operativ drift i 10 år innan tunneltågsradion anskaffades. Trots att det till Tunnelcentralen fanns ett speciellt avdelat teknikrum där exempelvis centralur, tågtidskrivare och centralförstärkarutrustning var placerad, så valde man ursprungligen att installera centralutrustningen för tågradion i själva ledningscentralen. De två stativen, som kan ses på fotografiet ned, placerades till vänster, bakom den stora kontrolltavlan, som sträckte sig i en cirkelbåge 12 meter genom lokalen. Senare när tunnelbanans linjenät utökades och stativen växte i numerär, placerades stativen det om till teknikrummet. Det äldre fordonsradiosystemet, och det nya tågradiosystemet var i sin systemutformning ganska lika. Skillnaden låg framför allt på modulnivå och att fler funktioner var utvecklade. Hela tunnelbanans radiosystem, byggde på Storno’s då nya systemserie Stornophone 600. Från centralutrustningen – på Stornospråk benämnd terminalutrustningen (TE 680), anslöts alla yt- och tunnelbasstationer samt manöverpaneler hos trafikledare. Centralutrustningens uppbyggnad i teknikrummet kunde under senare åren liknas med bilden nedan på en motsvarande installation för ett stort taxiradiosystem i Basel,
Foto: Spårvägsmuseet, okänd fotograf
Foto (beskuret): Stornotime.dk
Systemuppbyggnad
Tågradiosystemet var som fordonsradion uppbyggt för radiotrafik i semiduplex, som innebär att basstationerna (med anslutna manöverpaneler) samtidigt kan sända och ta emot, medan en mobil radiostation endast kan växla mellan sändning och mottagning. Samtal från en mobil radiostation återutsänds av basstationen d.v.s. alla hör alla. Var tunnelbanesystem (kanal) utnyttjade i radiosystemet tre frekvenser, en gemensam mottagande frekvens (f3) och två sändande frekvenser (f1 och f2) från basstationen sett. Anledningen till att nyttja skilda sändarfrekvenser var för att undvika störningsproblem i tunnlar och tunnelmynningar. Utan skilda frekvenser hade alla bassändarna stört varandra, och orsakat interferenser i tågtågsmobilerns mottagare. Istället utgick man radioplaneringen ifrån att vid närmaste station intill en tunnelmynning, placera en basstation med tunnelsändare (f2). Nästa station längre in i tunneln erhöll en ytsändare (f1). Ytbasstationerna i Skattehuset, för respektive kanal utrustades också med en ytsändare (f1). På detta sätt hölls intermodulations- och interferensproblematiken ned, tyvärr inte till 100 %, men en acceptabel nivå kunde uppnås. För att systemlösningen skulle fungera på den mobila sidan, utrustades den mobila tågradion med två mottagande kanaler per tunnelbanekanal, som då växelvis automatiskt passades. Tillsammans med en integrerad signalstyrkemätning mot respektive kanal, valde mobilen den för tillfället bästa mottagningskanalen (f1 eller f2) beroende på var den befann sig inom systemet.
Diversitet
För att centralsystemet på bästa sätt skulle uppfatta samtal från en sändande mobil inom systemets per kanal alla anslutna mottagare på yta och i tunnlarna, kopplades basstationernas mottagare till en speciell diversitetsutrustning (CAF 680). Denna mätte kontinuerligt alla ansluta mottagares fältstyrka, och automatiskt kopplade in den bästa mottagaren mot manöverpanelen.
Funktion
Radiosystemet var normalt i vila tyst, dvs. ingen sändare var aktiv. Alla yt- och tunnelsändarna aktiverades på en och samma gång, då trafikledaren på Tuc valde att koppla upp ett samtal via sin manöverutrustning. Sändarna aktiverades också på en och samma gång, i samband med att en mobilstation gjorde ett anrop, s.k. bärvågsstyrd repeater. Så länge Tuc aktiverat sändarna, låg dessa i sändning. Detta betydde att omodulerad bärvåg gick ut över systemet, om Tuc glömde att aktivt koppla ned efter ett samtal. Vid varje aktiveringstillfälle, utgick en speciell lystringston på kanalen.
Om sändarna aktiverades via bärväg från mobil, låg sändarna kvar i sändningsläge under en minut. Efter denna tid kopplade systemet ned, om inte samtalet besvarades av Tuc. Under denna tid, sändes den karakteristiska ”plingsignalen”, som indikerade att kanalen var upptagen.
I centralstativen fanns manöver- och indikeringsorgan för test av systemet. Det fanns bland annat möjlighet att skifta mellan ordinarie- och reservbasstationerna för ytan. Samtliga basstationernas mottagare kontrollerades via en minnesenhet. Var gång en mottagare via diversitetsfunktionen kopplade in samtal mot systemet, registrerades detta i en enkel minnesenhet som tände en vit lampa per basstation. Aktiviteten kunde avläsas och nollställas med en strömställare. Varje basstations sändare och mottagare kunde också manuellt kopplas bort från systemet, mycket användbart vid störningar av olika slag.
Tunneltågsradio teknisk orienteringManöverplatser
Tunneltågsradion utrustades med bordsplacerade manöverenheter, utplacerade på Tunnelcentralen vid trafikledarnas kontrollbord. Ursprungligen 1967 användes den äldre varianten CB 81. Senare tillkom den – och även byttes ut, mot den mer modernare varianten CB 681.
Foto: Spårvägsmuseet, okänd fotograf
Foto: Radiomuseet.se/editerad (RM03819)
Foto: Spårvägsmuseet, okänd fotograf
Foto: Radiomuseet.se/editerad (RM03820)
Förändringar
När tunnelcentralen helt byggdes om inför invigningen av Järvabanan 1975, så genomgick tågradiosystemets centralutrustning en hel del förändringar och moderniseringar. Redan under 1972-1973, utökades det 45 ursprungliga basstationerna till antal, då tunnelbana 2 förlängdes till Fittja respektive Tekniska högskolan. Vid ombyggnadsarbeten på tunnelcentralen, som bland annat innefattade en helt ny kontrolltavla samt flera och annorlunda utformade kontrollbord än tidigare, så flyttades det ursprungliga två tågradiostativen, från kontrollrummet in till tunnelcentralens teknikrum ”relärummet, eller hönsburen”. Centralutrustningen växte också med ett antal nya stativ för anslutning av ytterligare basstationer och manöverplatser, då framför allt hela nya Tunnelbana 3, tillförde närmare dubbelt så många basstationer till systemet. Även tunnelbana 2 växte i omfattning till Norsborg och Universitetet samt senare mot Mörby centrum, och på dessa sträckor installerade naturligtvis också basstationer på de nya tunnlarna Total hade systemet som mest sammanlagt 120 tunnelbasstationer i drift. Under 90-talets första hälft fram till avvecklingen, var antal basstationer nere i 105 stycken, detta var möjligt genom ett ihärdigt optimeringsarbete. Dessa fördelades enligt följande; Tunnelbana 1, 16 st. Tunnelbana 2, 44 st. Tunnelbana 3, 45 st. Inför driftstart av den 1975 ombyggda Tunnelcentralen, erhöll Tunneltågsradion sex helt nya manöverpaneler, som integrerats i det nya kontrollbordet.
Foto: Tomas Sjöblom
Varje bana fick således två radioarbetsplatser var. Det nya radiopanelerna fick samma designmässiga utformning som övriga paneler i kontrollbordet (tunnelbelysning, överfallslarm och högtalarsystem), men invändigt byggdes det upp av lösa elektronikmoduler i Stornophone 600-serien.
Sista åren med Tunneltågsradion
Under åren fram till den successiva avveckling i mitten av 90-talet, förändrades utformningen mer än en gång – framför allt 1992-1993 då alla sex panelerna tillfälligt (i väntan på ett helt nytt tågradiosystem) designades om och flyttades till det tre nya decentraliserade trafikledningscentralerna (Tlc) som byggdes i Västra skogen, Liljeholmen och Gullmarsplan. För denna manöver utvecklades ett helt nytt elektronikinterface för fjärrstyrningen, av företaget SEAB (Swedish Effekt AB). Till sommaren 1997 var hela det gamla tågradiosystemet avvecklat. De äldsta delarna hade då varit i drift under 30 år.
Foto: Lars Johansson/SEAB
Funktioner
Huvudfunktionen var dock den samma under hela tiden. Varje pult hade tre gröna och tre röda tryckknappar, märkta MOTT 1, MOTT 2 och MOTT 3 samt SÄND 1, SÄND 2 och SÄND 3. Beroende på vilken bana trafikledaren passade radion för, valdes motsvarande kanal genom att trycka in respektive MOTT-knapp på den pult man jobbade mot, lampan tändes då grön. Inkom ett samtal (bärvåg indikerades) började den eller det MOTT-knappar som var intryckta istället att blinka snabbt. När sedan trafikledaren besvarar anropet, tyckte han i motsvarande kanals SÄND-knapp. Då började den egna knappens lampa blinka rött, och övriga sändknappar för samma kanal på andra pultar tändes med ett fast rött sken, för att indikera upptaget. Fram till mitten på 80-talet fanns det på pultarna ett fjärde par knappar, MOTT 4 och SÄND 4. Detta val innebar att på kanal 3 utväxlades radiosamtal endast över ytbasstationerna, dvs. dessa samtal hördes inte under jord på TUB 3. Funktionen användes för för kommunikation till servicebilar. Pulten hade också gula knappar för selektivtonsändning och mikrofoninstyrning samt inbyggd ”hands-free-” mikrofon, högtalare (med volymkontroll) och en yttre ansluten handmikrotelefon. Så fort någon SÄND-knapp tycktes, startade alla resp. basstationers (med lystringston) sändare upp med bärvåg utan modulation. Talet modulerades via pult eller lurs mikrofon, som kopplades in med pultens mikrofonknapp eller handmikrotelefonens sekretesstangent. Dom sex nya pultarna utrustades med tumhjulomkopplare som användes för att ställa in selektivtoner. Nytt efter ombyggnaden var också basstationsindikeringen, i form av en tresiffrig 7-segments indikatorpanel. På denna kunde trafikledaren utläsa nummer på den basstation som för aktuellt tillfället var aktiv vid ett samtal.
SL och Polisen
Vid ombyggnadsarbetena på TUC, 1975 flyttade även polisen sin ledningsplats för tunnelbanepolisen till sin egen ledningscentral LKC Stockholm – kallat ”Gropen”, i polishuset på Kungsholmen. Uppe på den så kallade ”trafikhyllan” där trafikpolisen och tunnelbanepolisen dirigerades, placerades SL:s polismanövern för Tunneltågsradion. Lokalerna var placerade i gamla polishuset på Kungsholmen, och var i drift under hela 70- 80 och 90-talet. Anropskoden för tunnelbanepolisen, ändrades vid flytten från TUC 9 till SHA 70.
Foto: SRA på Facebook, Kjell Appelgren
Foto: SRA på Facebook, Kjell Appelgren
Polismanövern var funktions- och indikeringsmässigt i stort sett identisk med det nya nya radiopanelerna på TUC. Skillnaden låg i att hos Polisen fanns en speciell knapp ”PILOTTON”. När denna manövrerades, så kunde poliserna – från SHA 70, sända i Tunneltågsradion, utan att SL:s basstationer sände ut pilottonen (d.v.s. med en polvänd manöverspänning). Funktionen var till för att polissamtal, då inte skulle kunna höras i tunneltågen. Normalt använde polisen kanal 2 för det flesta samtalen. Undantaget då man opererade under jord på tub 1 och 3, då fick det andra respektive bankanalerna användas. Ett av Storno, specialkonstruerat fjärrstyrt manöverinterface sörjde för Polismanöverns uppkoppling på telekabel mellan TUC i Gamla stan och Polishuset på Kungsholmen. Fjärrstyrningen byggde på Storno sekvenstonsystem (fem toner enligt CCIR). Under en längre period i slutet av 70-talet, fanns det en märkbar överhörning mellan tonstyrningsförbindelserna och ljudförbindelserna. Detta medförde att när polisen nyttjade någon av TUC kanalerna, hördes mycket svagt i bakgrunden – överlagrat, även det repeterande koderna för 5-tons selektiv. Detta upplevdes av många framför allt radiobilsanvändare, som mycket ”suggestiv” – och tolkades som ett naturligt inslag i tågradiosystemet. 1984 övergav helt polisen SL:s och sitt egna gamla 160-MHz radiosystem, till förmån för sitt då helt nya datorbaserade S80 system.
Här demonstreras en rad ljudexempel från Tågradiosystemet
Klicka på knapparna och en ljudspelare öppnas i separat fönster. Ljudrekonstruering av Tomas Sjöblom. Radiosamtalen återgivna med tillstånd av Birgitta Wikström och Kent Robert Larsen. Upptagettonen (venteton) genererades av en speciell tongenerator. Det är den som hörs i ljudexemplen för TUB 1, TUB 2 och TUB 3.
Veta mer…
Storno CQF/CAF 600Kretsschema ventetongenerator
Källor: Stornotime.dk och arkiv Tomas Sjöblom