2010-03-15

Fordonsradio

Det första radiotillståndet för det kommande permanenta radiosystemet för Spårvägens ytnät dateras så tidigt som 1959, som sedermera förnyades inför starten 1963 av det nya fordonsradiosystemet. Tillståndet medgav Spårvägen att nyttja sex kanalpar på VHF-bandet för trafikledningsändamål. Bilden visar Helge Berglund invigningstala i radiosystemet. Foto: Spårvägsmuseet.

Fordonsinstallationer Tekniska installationer

Bakgrund
I början av 60-talet påbörjades ett omfattande utrednings- och specifikationsarbete. En ingenjör från Vattenfall – Ebbe Pettersson, anställdes till Spårvägen att driva projektet, som leddes av SS:s tekniska direktör Nils Gustaf Olof Kekonius (vars efterträdare Leif Almquist tog över efter det att systemet var levererat) och Sture Sahlén från SS:s Planeringsavdelning (senare chef för SL:s utvecklingsavdelning). Efter två års arbete gick man till inköpsbeslut. Leverantören av systemet blev slutligen det danska radioföretaget Storno som hade bildats 1947. Nedan ett utdrag från Stornos gästbok 64-01-23, där Leif, Sture och Ebbe skrivit in sig.

Bildkälla: www.stornotime.dk

Företaget Storno hade sitt ursprung från det anrika telegrafföretaget – Det Store Nordiske Telegraf Selskab, som bland annat på 1870-talet levererade telegrafförbindelser i egna undervattenskablar inom Skandinavien och till England/Skottland och Ryssland.

Bildkälla: Storno broschyrmateriel

Systemöversikt
Av systemets kanaler, var en kanal avdelad som gemensam anropskanal, som alla fordon skulle passa. Av de övriga fem kanalerna var tre kanaler avsedda för samtal till trafikfordon och två kanaler för samtal till befälsbilar och servicefordon. När systemet dimensionerades gjordes överväganden om verkligen upp till 600 bussar/spårvagnar samtidigt i rusningstid kunde dela på en enda anropskanal, och om det fanns några möjligheter att komma tillrätta med denna förmodade flaskhals. Man fann dock ingen organisatoriskt realiserbar lösning, som att exempelvis införa selektiva anrop, med då påföljande svårhanterlig nummerplan. Istället skapades ett enkelt system med en öppen anropskanal där alla kunde höra alla, och efter order från trafikcentralen skulle föraren sedan manuellt koppla över samtalet till en speciellt anvisad samtalskanal. Förarpersonalen utbildades i en sträng radiodisciplin för att radiosamtalen skulle hållas extremt korta och tjänstemässiga, allt för att radionätet inte skulle överbelastas. Det tre samtalskanalerna för trafikfordonen, där de egentliga radiotrafikledningssamtalen föregicks var från början kapacitetsmässigt tilltagna i överkant. Spårvägen önskade dock ett system att växa i, och det visade sig vara en god strategi.

Då systemet driftsattes var det utan konkurrens det största mobila radiosystemet i hela Europa. Investeringen som spårvägsstyrelsen beslutade, kostade i dåtida pengavärde 3,5 miljoner kronor (motsvarar ungefär 35 miljoner 2010). Något som Spårvägen snabbt räknade med att tjäna igen. Leveransen i januari 1963 omfattade 900 radiostationer, två basstationer -en för sändning respektive en mottagning, var och en utrustad för sex radiokanaler. Till systemet hörde också sex manöverpultar (expeditionsplatser). Alla system komponenter var sammanlänkade i ett kopplingsskåp (centralutrustning). Kopplingsskåp och manöverpultar placerades på Spårvägens nybyggda Trafikcentral (Tct), i den norra delen av kvarteret Icarus på Munkbrogatan. Den ursprungliga benämningen trafikcentralen blev så småningom synonymt med yttrafikcentralen som förkortades Tyc.

Foto: Spårvägsmuseet (Spårväg och Buss)

På bilden för vid invigningen 10 september 1963 invigdes, syns från vänster första trafikmästare Kurt Hofer, Stornodirektör Erik Petersen, Spårvägens tekniske direktör Olof Kekonius, Stornodirektör B. Bentsen och Spårvägens trafikchef Sven Jonasson. Vid pulpeten och med ett hjälmset på huvudet sitter Helge Berglund, Trafik- och stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm 1946-1965 (jämför miniatyrbilden högst upp på sidan). Längst till höger – sittande vid bordet, förste trafikmästare Gösta Berglund.

Foto: Spårvägsmuseet (2108-40) Håkan Trapp

Som sändarplats valdes det 1960 nybyggda Skattehuset vid Götgatan 76-78, och till mottagarplats valdes en radiomast placerad på berget Mälarhöjdskrönet i Mälarhöjden. Till kopplingsskåpet anslöts med telefonlinjer fyra externa så kallade radiotelefoner som via manöverpultarna kunde kopplas mot radiosystemet. Av dessa fyra telefoner placerades till en början tre ut på Spårvägens distriktsexpeditioner, Centrala Distriktet (CD) i samma hus, Norra Distriktet (ND) i Brommahallen och Södra Distriktet (SD) på Gullmarsplan. Den fjärde telefonen benämndes Bancentralen (Bct), som var en ledningsplats för spårtrafikens tekniska underhåll, som historiskt hade sin placering på Ringvägshallen och senare i Hammarbyhallen samt banförrådet på Slakthusområdet. Telefonen placerades emellertid enligt leverantörens dokumentation, till en början på Tunnelcentralen i samma fastighet. Senare omplacerades dom fyra radiotelefonerna allt eftersom Spårvägen förändrade sin organisation. Kopplingsskåpet inrymdes i ett litet apparatrum bakom trafikcentralen. Via tunnelbanans stora kabelnät av 50- och 100-pars telefonkablar fjärrstyrdes mottagare- och sändarstationen. Spårvägen dimensionerade systemet att omfatta sex kanalpar för radiotrafik med tvåfrekvens simplex (semiduplex), som innebär att sändare och mottagare ligger på skilda frekvenser. Samtalen från de enskilda radiostationerna utväxlades via systemets två basstationer. Man beräknade trafiken till 600 anrop per dygn, och 50 anrop per halvtimma i rusningstid.

Foto: Spårvägsmuseet (2017-64-794)

Skattehuset
Högst upp på våning 24 i Skattehuset placerades sändarbasstationen i ett för ändamålet avdelat och förhyrt radiorum. Från rummet hade Spårvägen egna kablar för tele- och kraftförsörjning, som genom Skattehuset var förlagda till station Medborgarplatsens tekniska utrymmen. På plan 3 under gatunivån, fanns också ett speciellt kopplingsutrymme för kablarna. Sändarantennen monterades på Skattehusets tak, som höjer sig 81 meter över Götgatan. Total antennhöjd blev ca 110 m över havet. Denna centralt placerade sändarplats var dåtidens högsta punkt i Stockholm, och blev det naturliga valet som en optimal sändningsplats för att helt och hållet nå Spårvägens befintliga och planerade linjenät.

Mälarhöjden
I Mälarhöjden installerades mottagarstationen i ett litet teknikhus invid en stagad radiomast uppe på Mälarhöjdskrönet – ovanpå Tunnelbanestationen. Via en både markförlagd och borrad kanalisation från berget ned till tunnelbanestationen, anslöts basstationen med el- och teleförsörjning. Kablarna anslöt till teknikutrymme nere i skyddsrummet på Mälarhöjdens tunnelbanestation, som skulle öppnas 1965. Den 62 meter höga masten med tillhörande hus ägdes av Stockholms stad, som vid den tidpunkten också var ägare av Spårvägsbolaget. Inklusive bergets 70 meter, blev mottagarantennens höjd ca 130 meter över havet. Detta förhållande, samt att Mälarhöjden då ansågs vara ett i störningssynpunkt en mycket bra plats för radiomottagning.


Källa: Politiken 630919

Basstationsutrustningen
Spårvägens radiosystem, från Stockholm räknat täckte en radie om 30 till 40 km, och i vissa extremt gynnsamma fall upp till 50 km. Sändare och mottagare var av fabrikat Storno typ CTF 11-3 respektive CRF 11-3. Dessa byggde på Stornos vanliga basstation CQF 11-3, där normalt både en sändare- och en mottagare inrymdes. En CTF respektive CRF inrymdes i ett svängbart plåtkabinett med måtten 70×50 cm. I kabinetten var basstationen uppbyggd med enkelt utbytbara radiomoduler samt en instrumentpanel, där man kunde kontrollera bland annat sändareffekt, stående våg och mottagningsnivå där av just namnet Modulstation. Varje kabinett kunde hantera upp till sex kanaler, men för Spårvägens system bestyckas endast en kanal plus reservkanal per kabinett som i sin tur placerade i golvstativ. Således byggdes sändar- och mottagare i respektive tre lika utförda golvstativ, innehållande två kanalenheter vardera. Basstationerna var helt rörbestyckade och strömförsörjdes endast med 220 V växelspänning. Inga reservbatterier förekom, då basstationer och centralutrustning anslöts med dieseldrivna reservkraftgeneratorer från de respektive närbelägna tunnelbanestationerna Mälarhöjden och Medborgarplatsen. Som antenner till systemet valdes en modifierad 12-elements Kathreinantenn (K55072), som syns på bilden från Skattehusets tak (skorstensbilden). Av de tolv elementen, så kopplades vart annat element till respektive kanal i basstationen. Det sex övriga elementen nyttjades till en så kallad kvartsvågschoke och fungerade som avskärmare mellan de aktiva antennelementen. Genom arrangemanget undveks att installera ett komplicerat delningsfilter mot en gemensam antenn. På detta sätt ökade driftsäkerheten påtagligt i systemet. Sändareffekten var 50 W, och reflektionen från antennerna var endast 0,5 W.

Fordonsradions basstation på Skattehuset behölls intakt, ända in till sin sista dag i skarp drift. Motsvarande basstation i Mälarhöjden byttes 1983-1984 ut till till en provisorisk lösning bestående av mobila radiostationer av fabrikat Storno CQM 5112. Detta i samband med att teknikhuset revs, bl.a. med anledning av att det var tämligen fuktskadat och tillträdesskyddet eftersatt. SLs basstation flyttades då ned till  teknikutrymmet i Skyddsrummet, och sammonterades tillsammans med Stockholms Stads befinliga radioutrustning, MFO-radion. Via en koaxialkabel som var förlagd upp till masten -ursprungligen för Stockholms stads bruk, kopplades mottagarantennen i masten ihop med teknikutrymmet i trafikantskyddsrummet. Där sammankopplades allt i en för samtliga kanaler och system (både SL och MFO) gemensam utrustning med filter, splitters och mottagarförstärkare. Via detta arrangemang delade således SLs och Stockholms stads olika radioanläggningar på samma antenn uppe i masten på krönet.

Milstolpar
Fordonsradio var i drift från början av 60-talet och ända fram till slutet av 80-talet. Under dessa tre årtionden förändrades inte systemet i någon större grad. Spårvägen bedrev buss- och spårvagnstrafiken inom Stockholms stads administrativa gränser. Från 1966 fram till 1971 övertogs successivt andra fristående trafikbolag inom Stockholms län av SS sedermera SL. Stockholms Spårvägar (SS) ombildades den 1 januari 1967 till AB Storstockholms Lokaltrafik (SL). Det skedde i samband med att Nils Hörjel 1964 (stadssekreterare i kommunikationsdepartementet och 1965 Postverkets generaldirektör) förhandlade fram en samordningslösning för kollektivtrafiken i Stockholms län. SS ägarskap fördes från staden över till Kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL). Senare, 1971 togs SLs ägarskap över av det nybildade Stockholm läns landsting (SLL).

Högertrafikomläggning
Utöver de organisatoriska förändringarna, så var naturligtvis den successiva nedläggningen av spårvagnstrafiken inför ”dagen H” den 3 september 1967 en händelse som också återspeglades i fordonsradion. Detta genom att dom allra flesta radioutrustningar demonterades från spårvagnarna. Det var bara på Nockebybanan linje 12, där spårvagnars radioutrustning behölls. Under senare tid överfördes trafikledningen för spårvagnstrafiken på linje 12, från Tyc till Tuc, och linjen bytte samtidigt linjenummer till 120 (senare byttes linjenumret tillbaka till 12, efter kraftiga protester från det boende längs linjen). Inför dagen H anskaffades också en mängd nya bussar för att ersätta det nedlagda spårvägsnätet. I dessa bussar återmonterades en mix både äldre och nyare utrustningar. På samma gång, byggdes även äldre kvarvarande busstyper om för högertrafikdrift (förarplatsen med radioinstallation bytte sida från höger till vänster).

MOAB
Som konsekvens av Hörjelöverenskommelsen blev hösten 1967 Mälaröarnas Omnibussaktiebolag (MOAB) ett dotterbolag till SL, och inordnades under Stockholmsdistriktet –som nu var benämningen på SS ursprungliga trafikområde, nu i SL:s tjänst. Två år senare driftsattes spårvägens fordonsradio på Mälaröarnas linjenät. Den överkapacitet som systemet dimensionerades för 1963, kom nu till användning. Det blev samtalskanal 3 som reserverades för trafikledning av busstrafiken mellan Brommaplan och ut mot Mälaröarna. Trafikledningen skedde inte från Tyc, utan från den nyinvigda bussterminalen vid Brommaplan samt från Tappströmgaraget och Björklidengaraget. Dessa tre trafikledningsplatser utrustades med fast monterade mobilstationer av samma typ som var monterad i bussarna. Installationerna möjliggjorde radiokontakt med bussarna utan fast kopplad teleförbindelser till kopplingsskåpet och manöverpultarna på Mälartorget. 1975 bildade SL Stockholms trafikdistrikt, och en sammanslagning av Stockholmslinjerna och Mälarölinjerna sker. Från denna tidpunkt, började viss trafikledning ske från Tyc, framför allt på nätter och helger.

Slutet…
Från 1975 och fram till 1989, och systemets sista dagar i drift fungerade fordonsradion i stora drag utan några större förändringar inom teknik eller organisation. Systemet som på senare tid kallades “ångradion” ansågs allmänt som en relativt enkel och pålitlig trafikledningsradio. Framför allt med tanke på att en del systemkomponeter var utvecklade i skiftet 50- 60-tal och att fordonsradiosystemet vid sitt slutliga urbruktagande hade varit i drift under 26 år. 1989 ersattes fordonsradion med SLs nya datorbaserade innerstadsradiosystem ”Comet”. Även detta system levererades av Storno.

Stornos marknadsföringbrochyr för systemet man sålde till Spårvägen.
Klicka på den, och läs mer.

Till sidans början…