Bussradio 60-80 tal


Fordonsradiosystemet var det första radiosystem som upphandlades för SS/SL-trafiken. Men även utanför staden fanns radiosystem för busstrafik, då för andra trafikbolags räkning. Bilden visar en förare på en Solnavagn (Stornoradio och Almex biljettmaskin). Foto: Spårvägsmuseet.

Historik
När SL i slutet av 60-talet och början på 70-talet – genom Hörjelöverenskommelsen, expanderade stort utanför innerstadens kärna och närförorter, övertog man följande trafikbolag från privat och statlig ägo.

● SJ-billinjegrupp, Solnalinjerna
● SJ-billinjegrupp, Danderydslinjerna
● Mälaröarnas Omnibuss AB (MOAB)
● Vaxholms Trafikaktiebolag (VTAB)
● Trafik AB Stockholm Södra Lidingö Järnväg (SSLidJ)
● SJ-billinjegrupp, Huddingelinjerna
● Södertäljelinjerna Södertälje Omnibuss AB (SOAB)
● Trafik AB Saltsjöfart, som omfattade
– Busstrafiken Stockholm – Björknäs – Värmdö (BSBV)
– Busstrafiken Stockholm – Södertörn (BSS)


Brölunda | Foto: Tomas Sjöblom

Gamla basstationer
Det flesta av bolagen hade olika ålderdomliga rörbaserad radiosystem från SRA och AGA. Frekvensbanden som nyttjades var vanligtvis på 80 MHz för Solna/Danderyd från 1964 och Lidingö (tillsammans med Lidingötågen) från 1961. Notabelt är att det rapporterades kraftiga störningar i TV-mottagare i Norrtäljeområdet från det  gamla radiosystem SL tagit över från SLO. En av basstationerna i området låg i Brölunda, en mil norr om Norrtälje, där både en mast och teknikhus fanns ute i skogen – en bit ifrån körbar väg, ses på bilden intill. När det nya Storno-systemet för Norra trafikdistriktet togs i bruk 1973, glömdes platsen bort av SL. Den återfanns av mig 1996, i princip i det skick den lämnades. SL tog nu (23 år senare) ansvar och mast och hus samt återställde platsen. Andra ”bortglömda ”platser var också Waxholmsbussarnas på Karl Martins väg 16 i Vaxholm (77,5375 MHz).

BSBV och BSS hade också varsitt 80-MHz system från början av 60-talet, inklusive ett tredje för Saltsjöbanans tågradio. Vaxholmstrafiken hade ett något modernare 80-MHz system från 1967. I Huddinge/Södertälje fanns ett SJ-system på 160 MHz, men det var inte installerat i alla bussar (användes en tid för SL:s Färdtjänst). SL utredde tekniska samordningsfrågor för alla övertagna bussområden kontra den busstrafik man själva redan producerade, under 60-talets sista två år. Det var många frågeställningar om bland annat samband och positionsövervakning och om hur trafikledning på bästa sätt skulle samordnas.


Bussar
Nedan en bildserie på tidstypiska bussar. Bild 1; Busstrafiken Stockholm – Södertörn vid Handenterminalen. Bild 2; Busstrafiken Stockholm – Björknäs – Värmdö vid Borgmästargatan. Bild 3; Vaxholms Trafikaktiebolag vid Jarlaplan. Bild 4; SJ-billinjegrupp vid Vallentuna station. Bild 5; Mälaröarnas Omnibuss vid Brommaplan. Bild 6; Södertälje Omnibuss vid Södertälje. Bild  7; Trafik AB Stockholm Södra Lidingö vid Ropsten.
Bilder 1-3; Spårvägsmuseet, 4 och 5; omnibuss.se och 6 samt 7; svenskbusshistoria.se.

Bild 1. (2044-40) Peter Gullers
Bild 2. (2107-517)
Bild 3. (2107-983)
Volvo SJ-buss nr 0927_Peter Ödèn
Bild 4. Foto: Peter Ödén

Bild 5. Foto: Peter Ödén
Bild 6. Foto: Peter Ödén
Bild 7. Foto: Leif Dahlqvist

Stornosystem
I januari 1970 skrev SL leveransavtal med Storno för Västra (Solna) trafikdistriktet. I december samma år skrevs ännu ett avtal med Storno om leverans till Norra (Danderyd) trafikdistriktet. Solnabuss levererades successivt under 1971, och driftsattes fullt ut i början av 1972. För Danderydsbuss levererades utrustningen successivt från hösten 1971 till hösten 1972, och driftsattes fullt ut i början av 1973. I detta system ingick inte ursprungligen Vaxholmstrafikens (VTAB) egna radiosystem. För Huddingebuss som ursprungligen för SL var önskvärd att prioriteras i den ständigt aktuella kommunikationsradiofrågan, fick dock vänta ytterligare några år. Först 1976 driftsattes där ett nytt system från Storno, av samma typ med framgång installerats för Västra och Norra trafikdistrikten. Således blev det återigen Storno, som fick förtroendet att återigen leverera omfattande radioutrustningar till SL. Vid den här tidpunkten fanns det endast Storno system på SL. Men det skulle så småningom bli radikal förändring av den saken.

Konkurrens
Då den sista pusselbiten i SL:s strategi att bygga likartade bussradiosystem utanför tullarna, och nya system för Östra och Södra trafikdistrikten i slutet av 70-talet skulle anskaffas, föll slutligen valet på en helt annan leverantör än Storno. Det visade sig nämligen att Storno varit väldigt självsäkra på att också få leverera detta system – och därtill, då till och med höjt priserna. Huvudleverantör av radioteknisk utrustning blev nu istället Pye, ett brittiskt telekommunikationsbolag. Allt salufört via Philips och återförsäljaren Teleservice AB i Nynäshamn (senare MTR Radiosystem). Vid denna upphandling avvek inte funktionskraven från tidigare upphandlingar. Den nya leverantören Pye, uppfyllde detta men hade en helt annorlunda utformad teknisk lösning av det system som skulle levereras till SL.

Pye Telecommunications Ltd of Cambridge, var ett gammalt brittiskt bolag mellan som var aktivt mellan 1944 och 1985 som hade sitt ursprung från en instrumentmakarfirma på 1800-talets slut. Till andra världskrigets slut hette företaget kort och gott Pye Ltd, och producerade främst kommunikations- och radarutrustningar samt till dom allierade. I övrigt producerades TV- och radiomottagare för hemmabruk och TV- och radiosändnings- utrustningar, samt vetenskapliga instrument och konventionell två vägs radio (som det här handlar om). 1967 förvärvar Philips Pye, och successivt från 1986 upphör Pye att existera som eget varumärke. Fram till 1996 hankar sig Philips fram i olika konstellationer inom denna marknad där också radiokommunikation hör hemma. Då tar ett engelskt riskkapitalbolag bolag över bl.a. radio kommunikationsdelen, och bolaget Simoco bildas. Det fungerar några år sedan havererar det ekonomiskt återigen. Efter ny rekonstruktion bildas nya Team Simoco och Sepura, idag känd som stor och framgångsrik leverantör av moderna Tetra kommunikationsradioterminaler.

I och med att Pye fick uppdraget att slutföra SL:s planer på ett sammanhållet radionät för busstrafiken utanför tullarna, kan det antas att det inte var allt för livat på Storno. Det hade även i samma period olika ägarförhållanden och en svag ekonomisk utveckling, innan varumärket helt försvann. Under mitten av 70-talet tar Amerikanska General Electric succesivt över hela danska Storno A/S från ägaren Store Nordiske Telegraf Selskab. 1986 övergår samtliga Storno aktier som GE ägde till Motorola, och fram till 1989 heter det danska företaget Motorola Storno Danmark A/S. 1991 försvinner danska Storno helt och hållet. Även Svenska Storno AB, som sköter dom lokala kontakterna med SL får det naturligtvis svårare och svårare på den ostabila marknaden. Redan 1976 lägger sig GE i det svenska företagets affärer, och 1983 säljs det helt och hållet. Sedan håller det bara tre år till innan det blir konkurs 1986, och allt övertas av Motorola. Resten är nutidshistoria.

Här kan du studera några SL-dokument (pdf) från början av 70-talet som beskriver strategierna för busskommunikation.

Dokument 1: försättsbladet till PM är signerat av Sven Jonasson (trafikchef), Tage Johansson (teknisk direktör) och Bertil Linnér (överingenjör). Själva PM’et är signerat av Carl-Gustav Ahlström (sakkunnig trafikfrågor), Nils-Olof Källberg (avdelningsingenjör på Verkstadsavdelningen) och Sture Sahlén (ingenjör på Planeringskontoret).

SL dokument om bussradiosystem_1 

SL dokument om bussradiosystem_2

SL dokument om bussradiosystem _3